Många av dem som kom till Jesus för att få hjälp hade själva dragit på sig sina sjukdomar. Ändå nekade han inte att bota dem. Och när kraften från honom strömmade in i dessa människor blev de överbevisade om synd, och många blev botade från sin andliga sjukdom liksom från sina fysiska krämpor. HHM 39.1
En av dessa var den lame i Kapernaum. Liksom den spetälske, hade han gett upp allt hopp om att bli frisk. Hans sjukdom var orsakad av ett liv i synd, och hans lidande förvärrades av samvetskval. Han hade vädjat till fariseerna och läkarna om hjälp, men de hade förklarat att han inte kunde botas. De hade fördömt honom som en syndare och sagt att han skulle dö under Guds vrede. HHM 39.2
Den lame mannen hade blivit djupt förtvivlad. Då fick han höra om vad Jesus hade gjort. Andra, som var lika syndiga och hjälplösa som han, hade blivit botade. Han blev uppmuntrad till att tro att också han kunde bli botad, om han bara kunde bli buren till Frälsaren. Men hans mod sjönk när han tänkte på varför han hade blivit sjuk. Ändå kunde han inte ge upp tanken på att han skulle kunna bli frisk. HHM 39.3
Hans stora önskan var att bli fri från syndens börda. Han längtade efter att få träffa Jesus och få en förvissning om att han var förlåten och hade frid med Gud. Då skulle han vara nöjd med att leva eller dö, allt efter Guds vilja. HHM 39.4
Det fanns ingen tid att förlora. Hans borttynande kropp visade redan tecken på död. Han bad sina vänner att bära honom i hans säng till Jesus, och detta ville de gärna göra. Men det var så fullt av människor omkring och i huset där Frälsaren var, att det var omöjligt för den sjuke mannen och hans vänner att komma fram till honom, eller att ens höra hans röst. Jesus undervisade i Petrus hem. Lärjungarna satt runt omkring honom som de brukade göra, och där satt “fariseer och laglärare som hade kommit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem”. Luk 5:17. Många av dessa hade kommit som spioner för att finna något att anklaga Jesus för. Bakom dessa trängdes den blandade hopen av människor, de ivriga, de andäktiga, de nyfikna, och de som inte trodde. Olika nationaliteter och alla samhällsklasser var representerade. “Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade.” Vers 17 (1917 års övers.). Livets Ande vilade över de församlade, men fariseerna och de lärde märke inte hans närvaro. De kände inget behov, och den helande kraften var därför inte för dem. “Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort.” Luk 1:53. HHM 39.5
Gång på gång försökte de som bar den lame att knuffa sig fram genom folkhopen, men förgäves. Den sjuke såg sig omkring i obeskrivlig förtvivlan. Hur skulle han kunna ge upp hoppet nu när den efterlängtade hjälpen var så nära? På hans begäran bar vännerna honom upp på taket, bröt upp en öppning i taket och sänkte honom ner framför Jesu fötter. HHM 40.1
Undervisningen avbröts. Frälsaren såg ner på det sorgsna ansiktet och de bedjande ögonen som var fästade på honom. Han kände väl till den nedtyngde mannens längtan. Det var Kristus som hade övertygat hans samvete medan han ännu var hemma. När han ångrade sina synder och trodde på Jesu makt att göra honom frisk, hade han blivit välsignad av Frälsarens nåd. Jesus hade sett hur den första strimman av tro hade växt, så att den blev en övertygelse om att han var syndarens ende Hjälpare. Jesus hade sett hur denna tro hade växt sig starkare för varje ansträngning som den lame gjort för att komma i hans närhet. Det var Kristus som hade dragit den lidande mannen till sig. Med ord som lät som den ljuvaste musik för hans öron, sade nu Frälsaren: “Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.” Matt 9:2. HHM 40.2
Skuldbördan faller av från den sjuke mannens själ. Han kan inte tvivla. Kristi ord visar att han har makt att läsa hjärtats tankar. Vem kan då ifrågasätta hans makt att förlåta synder? Förtvivlan vänds i hopp och tryckande mörker i glädje. Mannens fysiska smärta är borta, och hela hans varelse är förvandlad. Utan att begära något mer, ligger han där tyst och full av frid, alltför glad för att kunna säga något. HHM 40.3
Många iakttog med andlös spänning varje utveckling i detta märkliga händelseförlopp. Många kände att Kristi ord var en inbjudan till dem. Var inte de också själsligt sjuka på grund av synd? Var inte de också ivriga att bli fria från denna börda? HHM 40.4
Men fariseerna, som var rädda att förlora sitt inflytande bland folket, tänkte för sig själva: “Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.” Mark 2:7. HHM 40.5
När Jesus fäste blicken på dem kröp de ihop och vek undan, och han sade: “‘Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.’ Sedan sade han till den lame: ‘Stig upp, ta din bädd och gå hem!’” Matt 9:4 - 6. HHM 40.6
Han som hade blivit buren till Jesus på en bår, reste sig genast upp på fötterna med en spänst och styrka som var som en ung mans. “Då steg mannen upp, tog genast sin bädd och gick ut inför allas ögon. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ‘Något sådant har vi aldrig sett.’” Mark 2:12. HHM 40.7
Det krävdes inget mindre än skaparkraft för att göra denna sönderfallande kropp frisk igen. Samma röst som genom sitt ord hade gett liv till den första människan då hon skapades av jordens stoft, hade genom sitt ord gett liv till den lame som höll på att dö. Och samma kraft som hade gett kroppen liv hade också förnyat mannens hjärta. Han som vid skapelsen “sade och det blev till”, som “befallde och det stod där”, hade genom sitt ord gett liv till en människa som var död i lagöverträdelser och synder. Ps 33:9. Kroppen som hade blivit helad var ett bevis på den kraft som hade förnyat hjärtat. Kristus bad den lame att stå upp och gå, för att, som han sade, “ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder”. HHM 41.1
Den lame fann helande för både kropp och själ hos Kristus. Han behövde bli själsligt frisk innan han kunde uppskatta fysisk hälsa. Innan Kristus kunde bota den kroppsliga sjukdomen, måste han ge lindring åt sinnet och rena själen från synd. Det finns en lärdom här som vi inte får gå förbi. I vår tid finns det tusentals människor som lider av fysiska sjukdomar och liksom den lame längtar efter att få höra orden: “Dina synder är förlåtna.” Syndens börda med dess oro och otillfredsställda begär har lagt grunden till deras sjukdomar. De kan inte få någon befrielse förrän de kommer till honom som kan bota själen. Den frid som bara han kan ge skulle återställa de mentala krafterna och ge kroppen hälsa. HHM 41.2
Helandet av den lame hade gjort stort intryck på folket, och man tyckte att himlen hade öppnats och uppenbarat härligheten från en bättre värld. När mannen som hade botats gick sin väg genom folkhopen prisade han Gud för varje steg. Han bar sin bår lika lätt som om den var en fjäder. Folket vek undan för att ge honom plats, samtidigt som de stirrade på honom i förundran och viskade till varandra: “Det vi har sett i dag är ofattbart.” Luk 5:26. HHM 41.3
I den lames hem blev det stor glädje när han kom tillbaka till sin familj och de såg honom med lätthet bära den bår han en kort tid tidigare långsamt burits bort på. De samlades omkring honom med glädjetårar rinnande nerför kinderna, och vågade nästan inte tro sina egna ögon. Där stod han framför dem som en man i sin fulla kraft. De såg hur hans armar som förr hade varit livlösa nu kvickt lydde hans vilja. Huden som förr hade varit skrumpnad och grå var nu frisk och rosig. Han gick med fasta och lätta steg. Glädje och hopp stod skrivet i varje anletsdrag. Ett uttryck av renhet och frid hade ersatt syndens och lidandets spår. Glädje och tacksamhet steg upp från detta hem, och Gud blev ärad genom sin Son som hade gett hopp till den hopplöse och styrka till den hårt prövade. Denne man och hans familj var beredda att ge sina liv för Jesus. Inget tvivel förmörkade deras tro, ingen otro störde den hängivenhet de hade till honom som hade fört ljus till deras dystra hem. HHM 41.4
“Lova HERREN, min själ,
ja, hela mitt inre skall prisa hans heliga namn!
Lova HERREN, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar,
han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar,
han som återlöser ditt liv från förgängelsen …
så att du blir ung på nytt som en örn.
Herren handlar rättfärdigt och skaffar rätt åt alla förtryckta …
Han handlar inte med oss efter våra synder
och lönar oss inte efter våra missgärningar …
Som en far förbarmar sig över barnen,
så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom.
Ty han vet hur vi är skapade,
han tänker på att vi är stoft.” Ps 103:1-14. HHM 41.5