Paulus’ och Barnabas’ arbete i Lystra blev plötsligt avbrutet av illvilliga anslag. “Några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium.” Dessa hade fått reda på den framgång som apostlarnas arbete bland lykaonierna hade fått. De hade därför beslutat sig för att följa efter dem och förfölja dem. Då de anlände till Lystra lyckades dessa judar snart få folket att smittas av samma bitterhetens anda som behärskade deras egna sinnen. Genom förvrängningar och förtal lyckades de övertyga dessa, som nyss hade betraktat Paulus och Barnabas som gudomliga väsen, att apostlarna i själva verket var värre än mördare och förtjänade döden. LFT 182.3
Den besvikelse som folket i Lystra hade utsatts för genom att de hade vägrats förmånen att få offra till apostlarna förberedde dem för att vända sig mot Paulus och Barnabas med en iver som närmade sig den, med vilken de hade hyllat dem som gudar. Uppeggade av judarna planerade de att angripa apostlarna med våld. Judarna instruerade dem att inte tillåta Paulus att tala. De påstod att om de skulle låta honom göra det, skulle han förhäxa folket. LFT 183.1
De mordiska anslagen från evangelii fiender förverkligades snart. När befolkningen i Lystra gav efter för det ondas inflytande, kom de att behärskas av ett sataniskt raseri. De grep Paulus och stenade honom utan förbarmande. Aposteln trodde att slutet hade kommit för honom. Stefanus’ martyrdöd och den grymma roll han själv hade spelat vid detta tillfälle framstod livligt för honom. Täckt av sår och flämtande av smärta föll han till marken och den rasande pöbeln “släpade honom ut ur staden, i tanke att han var död”. LFT 183.2
Den lilla gruppen av kristna i Lystra som genom Paulus’ och Barnabas’ verksamhet hade blivit omvända till tron på Jesus, förblev i denna mörka och prövande stund lojala och trogna. Denna okritiska och grymma förföljelse från deras fienders sida tjänade endast till att befästa tron hos dessa hängivna trosfränder. Nu visade de sin lojalitet, trots fara och hån, genom att sorgsna samlas omkring aposteln som de trodde var död. LFT 183.3
Hur stor blev inte deras överraskning då Paulus plötsligt mitt under deras klagande och sorg lyfte på huvudet och reste sig upp under det att han lovade Gud. Detta oväntade botande av Guds tjänare betraktades av de troende som ett under av gudomlig kraft. De tyckte att himmelen därigenom bekräftade deras omvändelse. De kände en glädje som inte kan beskrivas. De lovprisade Gud med förnyad tro. Bland dem som hade blivit omvända i Lystra och som hade varit ögonvittnen till Paulus’ lidande fanns en som senare skulle bli en framstående förkunnare av Kristus och som skulle komma att dela apostlarnas prövningar och glädjeämnen i pionjärarbetet på detta svåra fält. Det var en ung man som hette Timoteus. När Paulus släpades ur staden fanns den unge mannen med bland dem som samlades omkring hans till synes livlösa kropp. Han såg honom resa sig upp sargad och täckt med blod, men med lovprisande på grund av att han hade tillåtits att lida för Kristi sak. LFT 183.4
Dagen efter det att Paulus hade stenats avreste apostlarna till Derbe, där deras arbete fick framgång och många människor tog emot Kristus som sin Frälsare. “De förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många.” Men varken Paulus eller Barnabas var nöjd med att börja arbeta på någon annan plats utan att få tillfälle att befästa tron hos de omvända som de hade varit tvungna att lämna ensamma till en tid på de platser där de tidigare hade arbetat. Utan att låta sig skrämmas av faran “vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och Antiokia och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå fasta i tron”. Många hade tagit emot evangelii glada budskap och hade därigenom utsatt sig för klander och förföljelse. Dessa försökte apostlarna nu att stärka i tron, för att det arbete som de hade utfört skulle bestå. LFT 184.1
Apostlarna ansåg att det var viktigt att de nya troende för sin andliga tillväxt blev omsorgsfullt omslutna av den evangeliska organisationens trygghet. Församlingar blev därför korrekt organiserade på alla platser i Lykaonien och Pisidien, där det fanns troende. Församlingsfunktionärer tillsattes i varje församling. Korrekt ordning och metodik upprättades för utförandet av alla de angelägenheter som har samband med de troendes andliga välfärd. Detta överensstämde med den evangeliska planen att förena alla dem som trodde på Kristus i en enda organisation. Denna plan var Paulus mycket noga med att följa under hela sin verksamhet. De som på varje plats genom hans arbete kom att ta emot Kristus som sin Frälsare organiserades i rätt tid till en församling. Även i de fall då de troende endast var några få, gjordes detta. De kristna lärdes därigenom att hjälpa varandra och påminna sig om löftet: “Var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” — Matt. 18:20. LFT 184.2
Och Paulus glömde inte de församlingar som upprättats på detta sätt. Omsorgen om dessa församlingar vilade på hans sinne med en ständigt ökande tyngd. Hur liten en grupp än var, var den inte dess mindre föremål för hans ständiga, ivriga omsorg. Han vakade milt över de små församlingarna. Han förstod att de behövde en särskild omsorg för att deras medlemmar skulle bli fast och grundligt etablerade i tron och undervisade att arbeta uppriktigt och osjälviskt för att förmedla evangelium till dem som de levde ibland. LFT 185.1