Den 2 november 1857 fick jag se Guds folk i verklig prövning. En del, som hade stark tro, bönföll inför Gud med ångestfyllda rop. Deras bleka ansikten bar spår efter djup ångest, vilket visade deras inre kamp. I deras anletsdrag kunde jag utläsa beslutsamhet och stort allvar. Jag kunde se stora svettdroppar falla ned från deras ansikten. Då och då kunde jag se att deras ansikten lystes upp av tecken på Guds bifall, men återigen såg jag samma allvarliga, innerliga och ängsliga uttryck i deras ansikten. (Se Joel 2: 15-17; Jak. 4: 7-10; Sef. 2: 1-3.) VFF1 64.1
Onda änglar trängdes omkring dem och försökte omge dem med sitt mörker, för att hindra dem att ‘se Jesus och dra deras intresse till mörkret som omgav dem, och få dem att i otro tvivla på Gud, för att sedan klandra honom. Deras enda trygghet bestod i att ha blicken riktad mot himmelen. Guds änglar ansvarar för hans folk. När onda änglars giftiga atmosfär omgav dessa bekymrade människor, rörde de himmelska änglarna sina vingar för att skingra mörkret omkring dem. VFF1 64.2
Jag såg att några inte tog del i denna ångestfyllda bön. De föreföll vara vårdslösa och likgiltiga. De bekämpade inte mörkret omkring sig och inneslöts därför i ett tjockt mörker. Guds änglar lämnade dessa likgiltiga och skyndade till deras hjälp, som kämpade med all sin kraft för att stå emot de onda änglarna, i det att de sökte hjälpa sig själva genom att uthålligt anropa Gud. Änglarna lämnade dessa som inte gjort någon ansträngning att hjälpa sig själva och jag kunde inte se dem längre. Under det att den bedjande skaran fortsatte med sina allvarliga bönerop, kom vid olika tillfällen strålar av ljus från Jesus för att uppmuntra deras hjärtan och upplysa deras ansikten. VFF1 64.3
Jag frågade vad denna sållning betydde som jag hade sett och det visades mig att den skulle åstadkommas av det sannfärdiga vittnets klara råd till församlingen i Laodicea. Detta kommer att påverka mottagarens hjärta och leda honom att lyfta budskapets fana högt och förkunna den oförfalskade sanningen. En del kan inte stå ut med detta rättframma vittnesbörd. De kommer att motarbeta det och detta i sin tur kommer att leda till en gallring bland Guds folk. VFF1 65.1
Det sannfärdiga vittnets budskap har inte till hälften efterföljts. Det allvarliga vittnesbörd varpå församlingens slutmål hanger, har uppskattats mycket litet, om inte fullständigt ringaktats. Detta vittnesbörd måste åstadkomma djup ånger, och alla som verkligen tar emot det kommer att lyda det och bli renade. VFF1 65.2
Ängeln sade: “Lyssna!” Strax hörde jag en röst som liknade många väl samstämda instrument, underbar och harmonisk. Den överträffade all musik som jag någonsin hört. Den syntes våra. så fylld av barmhärtighet, medlidande och upphöjd helig glädje. Den genomträngde hela min varelse. Ängeln sade: “Se!” Mm uppmärksamhet riktades till den grupp jag hade sett och som hade på ett så märkligt sätt sållats. Jag fick se dessa som förut .hade gråtit och bett i själsångest. Skyddsänglarnas antal omkring dem hade fördubblats och de var klädda i rustning från huvudet till fötterna. De förflyttade sig i noggrann ordning som en grupp soldater. Deras ansikten vittnade om den allvarliga ‘stridde hade haft, och den själskamp de hade genomgått. Trots tecken på deras allvarliga själskamp strålade de likväl nu med himmelens ljus och härlighet. De hade vunnit segern, och därför flödade från dem den djupaste tacksamhet och heligaste glädje. VFF1 65.3
Deras antal hade minskats. En del hade sållats bort och lämnats vid vägkanten. (Upp. 3: 15-17.) De vårdslösa och likgiltiga, vilka inte förenade ‘sig med skaran som uppskattade segern och frälsningen tillräckligt för att kämpa och bedja om den, fick den inte heller, och därför blev de kvar i mörkret. Men de ersattes omedelbart av sådana som tog emot sanningen och anslöt ‘sig till leden. Onda änglar trängdes fortfarande omkring skaran, men de kunde inte få någon makt över den. (Ef. - 6: 12-18.) De som var klädda i rustningen hörde jag frambära sanningen med stor kraft. Det gav resultat. Jag lade märke till dem som hade varit bundna, vissa hustrur av sina män och en del barn av sina föräldrar. Många ärliga människor hade hindrats att höra sanningen, men tog nu begärligt emot den. All fruktan för anhöriga var borta. Endast sanningen stod som det betydelsefullaste för dem. De hade hungrat och törstat efter sanningen, och den var nu för dem dyrbarare än livet. Jag frågade vad som hade åstadkommit denna stora förändring. En ängel svarade: “Det är särlaregnet, vederkvickelsen från Herren, den tredje ängelns höga rop.” VFF1 66.1
Stor kraft var med dessa utvalda. Ängeln sade: “Se!” Jag uppmärksammade då de otroende eller de ogudaktiga människorna. Det var en väldig rörelse bland dem. Guds folks nit och kraft hade fått dem på fötter och gjort dem rasande. Det var förvirring och oordning på alla håll. Jag såg att åtgärder vidtogs mot denna skara som hade Guds ljus och sanning. Mörkret tätnade omkring dem, men ändå stod de där, gillade av Gud, och med full tillit till honom. Jag såg att de var bekymrade, men det nästa jag hörde var deras ivriga böner till Gud. Varken natt eller dag upphörde deras böner. (Se Luk. 18: 7,8; se också Upp. 14: 14, 15.) I deras böner hörde jag orden: “Ske din vilja, o Gud! Kan det förhärliga ditt namn, så öppna en väg till räddning för ditt folk. Rädda oss från hedningarna runt omkring oss. De har beslutat att döda oss, men din arm kan frälsa oss.” Dessa ord är allt jag kan komma ihåg. VFF1 66.2
Alla föreföll ha en djup känsla av ovärdighet, och visade en fullständig underkastelse för Guds vilja. Trots det hade, liksom Jakob en gång, varenda en utan undantag bett och kämpat om att bli befriade. Strax efter det att de börjat sin allvarliga bönekamp, hade änglarna i sympati begärt att få gå åstad för att befria dem, men en ståtlig, befallande ängel tillät dem det inte. Han sade: “Guds vilja har ännu inte blivit uppfylld. De måste dricka kalken ända till botten. De måste döpas med lidandets dop.” VFF1 67.1
Strax därefter hörde jag Guds röst, som skakade både himmel och jord. (Joel 3: 16. Se även Hebr. 12: 26; Upp. 16: 17.) Då kom en mäktig jordbävning. Byggnader skakades sönder och föll i alla riktningar. Då hörde jag ett triumferande rop, högt, välljudande och klart. Jag tittade på skaran som en kort tid innan hade varit så bekymrad och så bunden. Deras fångenskap hade förbytts i frihet. Ett härligt ljus lyste över dem. Hur underbara de föreföll mig. All trötthet och alla tecken på bekymmer var borta. Hälsa och skönhet lyste från varje ansikte. Deras fiender och hedningarna runt omkring dem föll till marken likt döda människor. De kunde inte uthärda det ljus som lyste över de befriade, de heliga. Ljuset och härligheten förblev över dem intill dess ‘att Jesus kunde ses på himmelens skyar och då förvandlades denna trogna, beprövade skara i ett nu, i ett ögonblick från härlighet till härlighet. Gravarna öppnades och de heliga kom ut, klädda i odödlighet, och ropade: “Seger över död och grav!” Tillsammans med de levande heliga rycktes de upp för att möta Herren i skyn allt under det att fulltoniga, välljudande glädjerop och segerrop flödade från varje odödlig tunga. VFF1 67.2