I de stora städerna behöver Gud missionärer för att föra ljuset till dem som sitter i dödens skugga. Erfarna händer behövs, som med vishet och ödmjukhet och i trons kraft kan lyfta trötta människor till den medlidsamme Återlösarens närhet. O, själviskhet! Vilken förbannelse! Den hindrar oss från att vara engagerade i Guds tjänst. Den hindrar oss från att förstå det stora ansvar som borde få våra hjärtan till att glöda av brinnande nit. All vår energi skulle ledas in under Kristi lydnad. Att dela våra intressen med villfarelsens ledare är att hjälpa fel sida och ge våra fiender en förmån. Guds ‘sanning känner inte till någon kompromiss med synden, ingen gemenskap med det oäkta, ingen förening med överträdelsen. Det behövs stridsmän som alltid besvarar kallelsen och är redo för omedelbar kamp, inte sådana som när de behövs, håller på att hjälpa fienden. VFF1 506.3
Vårt arbete är stort. Men många som bekänner sig tro dessa heliga sanningar, är paralyserade av Satans bedrägeri, och gör ingenting för Guds sak utan hindrar den i stället. När är de beredda att handla som sådana som väntar på Herren? När vill de visa ett nit som överensstämmer med deras tro? Många människor håller själviskt tillbaka sina medel och söker att döva sitt samvete med en plan om att de skall göra något stort för Guds sak efter sin död. De skriver testamente och donerar stora summor till församlingen och andra olika intressen, och så sätter de sig ned med en känsla att de har gjort allt vad som fordras av dem. Vari har de förnekat jaget genom denna handling? De har tvärtemot visat själviskhetens sanna väsen. När de inte längre har någon nytta av sina pengar så föreslår de att ge dem åt Gud. Men de vill behålla dem så länge de kan, ja, ända tills dess att de är tvungna att släppa dem på grund av den budbärarens ankomst som de inte kan visa bort. VFF1 507.1
Sådana testamenten är ofta bevis på verkligt habegär. Gud’ har gjort oss alla till sina förvaltare, och han har på intet sätt bemyndigat oss att försumma vår plikt eller låta andra utföra den. Behovet av medel för att föra sanningens sak vidare kommer aldrig att bli mer trängande än nu. Våra pengar kommer aldrig att göra större nytta för det goda än nu. Varje dags dröjsmål med att använda dem rätt, begränsar den tid de kan användas för att frälsa människor. Om vi låter andra utföra det som Gud har anförtrott oss att göra, felar vi mot oss själva och mot honom som gav oss allt vi har. Hur kan andra göra vårt välgörenhetsarbete bättre än vi? Gud önskar att var och en, under sin livstid skall förverkliga hans vilja i denna sak. Olyckor, motgångar eller intriger kan för alltid sätta stopp för den tänkta välgörenheten, nät den som har hopsamlat en förmögenhet inte längre kan skydda den. Det är sorgligt att så många försummar nuets gyllene tillfällen att göra gott och väntar med att ge tillbaka till Herren de medel han har lånat dem att användas till hans förhärligande, tills de plötsligt rycks bort från sitt förvaltarskap. VFF1 507.2