Lärjungarnas tro stärktes i hög grad vid Kristi förklaring, då det blev dem tillåtet att skåda hans härlighet och höra rösten från himmelen vittna om hans gudomliga karaktär. Gud ville giva Jesu efterföljare kraftiga bevis på, att han var den utlovade Messias, så att de i sin bittra sorg och besvikelse över hans korsfästelse ej alldeles skulle bortkasta sin frimodighet. Vid Jesu förklaring sände Herren Moses och Elias att tala med honom om hans lidande och död. I stället för att välja änglar att tala med sin Son valde Gud sådana, som själva genomgått prövningar på jorden. ADB 198.1
Elias hade vandrat med Gud. Hans verk hade varit prövande och svårt; ty Herren hade genom honom bestraffat Israels synder. Elias var en Guds profet, men måste fly från plats till plats för att rädda sitt liv. Hans eget folk jagade honom som ett vilddjur för att döda honom. Men Gud upptog Elias. Änglar förde honom i härlighet och seger upp till himmelen. ADB 198.2
Moses var större än någon, som levat före honom. Han blev högligen ärad av Gud då det förunnades honom att tala med Herrens ansikte mot ansikte, såsom man talar med en vän. Han fick lov att se det klara ljus och den övermåttan stora härlighet, som omgåvo Fadern. Genom Moses befriade Gud Israels barn ur Egyptens träldom. Moses var en medlare för sitt folk och stod ofta mellan det och Guds vrede. Då Herrens vrede upptändes mot Israels barn för deras otro, deras knorrande och deras stora synder, blev Moses’ kärlek till dem ställd på prov. Gud sade, att han skulle tillintetgöra detta folk och göra honom till ett stort folk. Moses uppenbarade sin kärlek till Israel genom sin innerliga förbön för det. I sin nöd bad han Gud vända om från sin vrede och förlåta Israel dess synd eller också utstryka hans namn ur livets bok. ADB 198.3
Då Israels barn knorrade mot Gud och mot Moses, emedan de ej fingo vatten, beskyllde de Moses för att hava fört dem ut i öknen för att döda dem och deras barn. Gud hörde deras knorrande och bad Moses att slå på klippan, så att folket skulle få vatten. Moses slog då på klippan i vredesmod och tog äran till sig själv. Folkets ständiga gensträvighet och klagan hade vållat honom den djupaste sorg, och för ett ögonblick glömde han, hur stor fördragsamhet Herren haft med dem och att deras knorrande ej var riktat mot honom utan mot Gud. Han tänkte endast på sig själv - hur djupt han blivit förorättad och hur liten tacksamhet de visat för hans stora kärlek till dem. ADB 199.1
Det var ofta Guds plan att föra sitt folk in i svårigheter och att så i deras nöd befria dem genom sin starka arm, för att de skulle förstå hans kärlek och omsorg om dem och sålunda ledas att ära och tjäna honom. Men Moses hade underlåtit att ära Gud och upphöja hans namn bland folket, så att de kunde förhärliga honom. Härigenom ådrog han sig Guds misshag. ADB 200.1
Då Moses kom ned från berget med de två stentavlorna och såg Israel tillbedja guldkalven, upptändes hans vrede i hög grad, och han kastade ned stentavlorna och slog sönder dem. Jag såg, att häri begick ej Moses någon synd. Han var vred för Guds skull och nitälskade för Guds ära. Men då han gav efter för sitt hjärtas naturliga böjelser och själv, tillägnade sig den ära, som tillkom Gud, syndade han, och för denna synds skull tillät ej Gud honom inkomma i Kanaans land. ADB 200.2
Satan hade sökt att finna något, varför han kunde anklaga Moses inför änglarna. Han jublade över sitt vällyckade försök att få honom att förtörna Gud, och han sade till änglarna, att han skulle kunna övervinna världens Frälsare då denne kom för att återlösa människorna. För sin överträdelses skull kom Moses under satans makt - under dödens välde. Om han förblivit trogen, skulle Herren hava upptagit honom till himmelen, utan att låta honom se döden. ADB 200.3
Moses genomgick döden, men Mikael steg ned och gav honom liv, innan hans kropp sett förruttnelse. Satan sökte behålla kroppen, i del han påstod, att den hörde honom till; men Mikael uppväckte Moses och förde honom till himmelen. Satan angrep nu Gud häftigt och beskyllde honom för att vara orättfärdig, då han tillät, att hans byte fråntogs honom; men Kristus straffade ej sin motståndare, fastän det var dennes frestelse, som bringat hans tjänare på fall. På ett kärleksfullt sätt hänvisade han honom till Fadern, i det han sade: “Herren straffe dig. ADB 200.4
Jesus hade sagt till sina lärjungar, att några av dem, som stodo hos honom, skulle ej smaka döden, förrän de fått se Guds rike komma med kraft. Vid Jesu förklaring uppfylldes detta löfte. Jesu ansikte blev då förvandlat och lyste som solen. Hans klädnad var vit och skinande. Moses var närvarande såsom representant för dem, som skola bliva uppväckta från de döda vid Jesu uppenbarelse. Och Elias, som blev levande upptagen, representerade dem, som vid Kristi andra ankomst skola bliva förvandlade, i det de iklädas odödlighet, och upptagna till himmelen utan att smaka döden. Med förundran och bävan betraktade lärjungarna Jesu majestät och den sky, som överskyggde dem, och de hörde Gud tala, i det han med majestätisk röst sade: “Denne är min älskade Son... honom hören!” ADB 201.1