Guds Son blev överlämnad i folkets händer för att korsfästas. Under triumferande rop förde man bort den käre Frälsaren. Han var svag och utmattad av trötthet, smärta och blodförlust efter hudflängningen och de slag, han hade fått; likväl blev det tunga kors, varpå han snart skulle fastnaglas, lagt på honom. Jesus dignade under bördan. Tre gånger lades korset på hans skuldror, och tre gånger dignade han. En av hans anhängare, en man, som ej uppenbart bekänt Kristus, men dock trodde på honom, greps. På denne man lades nu korset, och han bar det till avrättsplatsen. Grupper av änglar samlades i luften över platsen. Med sorg och bittra tårar följde många av Jesu lärjungar Jesus till Golgata. De ihågkommo hans segerrika intåg i Jerusalem blott några dagar förut, då de hade följt honom under ropet: “Hosianna i höjden!” och brett sina kläder och vackra palmkvistar på vägen. De hade menat, att han då skulle övertaga riket och härska över Israel som en jordisk furste. Huru förändrade voro icke nu förhållandena! Huru hade icke deras förhoppningar slagit fel! Icke med fröjderop, icke med ljusa förväntningar, men med hjärtat fyllt av fruktan och förtvivlan följde de nu långsamt och sorgmodigt efter honom, som blivit vanärad och förödmjukad och som nu snart skulle dö. ADB 215.3
Jesu moder var närvarande. Hennes hjärta genomborrades av kval, sådana som endast en moder kan känna; men liksom lärjungarna hoppades hon ännu, att Kristus skulle utföra ett stort underverk och befria sig från sina dödsfiender. Hon kunde ej uthärda den tanken, att han skulle låta sig korsfästas. Men förberedelserna gjordes, och Jesus placerades på korset. Hammare och spikar hämtades. Lärjungarna försmäktade i djupet av sina hjärtan. Jesu moder sjönk förkrossad ned under en själsångest, som knappast kunde uthärdas. Innan Frälsaren naglades vid korset, buro lärjungarna bort henne från skådeplatsen, för att hon ej skulle höra ljudet av hammarslagen, i det spikarna hamrades genom muskler och ben i hans ömma händer. Likväl klagade Jesus ej, men jämrade sig av smärta. Hans ansikte var blekt, och stora svettdroppar syntes på hans panna. Satan fröjdade sig över de lidanden, som Guds Son genomgick, men fruktade dock för att hans försök att omintetgöra frälsningsplanen skulle vara förgäves, att. hans rike var förlorat och att han själv till slut måste gå under. ADB 216.1
Sedan Jesus blivit fastnaglad vid korset, restes detta upp med stor häftighet och nedstöttes på den plats i jorden, som var avsedd därför, så att musklerna i Jesu kropp därvid söndersletos, vilket förorsakade honom de våldsammaste smärtor. För att göra Jesu död så förnedrande som möjligt blevo två rövare korsfästa tillsammans med honom, en på var sida om honom. Rövarna blevo tagna med makt, och efter mycket motstånd tvingades deras armar bakåt och naglades vid deras kors. Men den ödmjuke Jesus gjorde intet motstånd. Ingen behövde med makt tvinga honom, då han fastnaglades vid korset. Under det rövarna förbannade dem, som hängde dem på korset, bad Frälsaren innerligt för sina fiender: “Fader, förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra.” Det var ej blott kroppsliga smärtor, Kristus måste utstå; hela världens synd vilade på honom. ADB 217.1
Medan Jesus hängde på korset, begabbades han av några, som gingo förbi och skakade på sina huvuden, i det de sade: “Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset!” Satan uttalade samma ord till Kristus i öknen: “Om du är Guds Son....” Översteprästerna, de äldste och de skriftlärde sade hånande: “Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han, som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från korset, så att vi få se det och tro.” Änglarna, som svävade över platsen, där Kristus blev korsfäst, intogos av ham, då hövitsmännen bespottade honom och sade: “Om du är Guds Son, så stig ned från korset.” De ville genast komma Jesus till hjälp och befria honom, men fingo ej tillåtelse därtill. Avsikten med hans mission var ännu ej uppnådd. ADB 218.1
Då Jesus hängde på korset under dessa långa, kvalfyllda timmar, glömde han ej sin moder. Hon hade kommit tillbaka för att åse det för färliga skådespelet, ty hon kunde ej längre vara borta från sin son. Jesu sista undervisning gällde medlidsamhet och människokärlek. Han betraktade sin moders sorgsna ansikte och därpå sin älskade lärjunge Johannes. Därpå sade han till sin moder: “Moder, se din son”, och till Johannes: “Se din moder.” Och från denna stund tog Johannes henne hem till sig. ADB 218.2
Under sina kval törstade Jesus. Då gav man honom ättika och galla att dricka, men då han smakat denna dryck, nekade han att dricka därav. Änglarna hade åsett sin älskade anförares lidanden, tills de ej kunde uthärda mera utan dolde sina ansikten för skådespelet. Solen nekade att åse den förfärliga scenen. Med hög röst, som fyllde mördarnas hjärtan med förfäran, ropade Jesus: “Det är fullkomnat!” Nu rämnade förlåten i templet från ovan och ända ned. Jorden skakade, och bergen rämnade. Stort mörker låg över jorden. Lärjungarnas sista hopp var som bortblåst, då Jesus dog. Många av hans efterföljare voro vittne till hans lidande och död, och deras sorgebägare var full. ADB 218.3
Satan jublade icke nu, såsom han gjort förut. Han hade hoppats att kunna omintetgöra frälsningsplanen, men dess grundval var för stark. Och nu, vid Kristi död, visste han, att han själv slutligen måste dö och att hans rike skulle bliva överlämnat åt Jesus. Han rådslog med sina änglar. Han hade ingenting förmått mot Guds Son, och nu måste de föröka sina ansträngningar och. med makt och list vända sig mot hans efterföljare. De måste avhålla så många som möjligt från att mottaga den frälsning, Jesus hade förvärvat åt dem. Genom att göra detta kunde satan ännu motarbeta Guds herradöme. Det skulle också vara i hans eget intresse att hålla så många som möjligt borta från Jesus; ty deras synder, som bliva återlösta genom Kristi blod, skola till slut komma tillbaka över syndens upphovsman, som måste bära deras straff, under det att de, som ej antaga frälsningen genom Jesus, skola lida straffet för sina egna synder. ADB 219.1
Under hela sitt liv hade Kristus varit blottad på världslig rikedom, ära och prakt. Hans ödmjukhet och självförnekelse hade stått i skarp motsats till prästernas och de äldstes stolthet och njutningsbegär. Hans fläckfria renhet var en ständig tillrättavisning för deras synder. De föraktade honom för hans ödmjukhet, helighet och renhet. Men den dag kommer, då de, som föraktade honom här, skola se honom i himmelens prakt och i hans Faders oförlikneliga härlighet. ADB 220.1
I domssalen var Kristus omgiven av fiender, som törstade efter hans blod. Men de förhärdade personer, som ropade: “Hans blod komme över oss och över våra barn!” skola få se honom som en ärad konung. Hela den himmelska härskaran skall ledsaga honom på hans väg med sånger om seger, majestät och makt till hans ära, som blev dödad, men lever igen som en mäktig segrare. ADB 220.2
Arma, svaga: eländiga människor spottade härlighetens Konung i ansiktet, medan från den gudlösa skaran uppsteg ett grymt triumfrop över den avskyvärda handlingen. Med slag och grymheter vanställde de det ansikte, som fyllde hela himmelen med beundran. Detta ansikte skola de åter få se, strålande som middagssolen, och skola då söka att fly bort från det. I stället för att utstöta grymma triumfrop, skola de utbrista i rop av jämmer över honom. ADB 220.3
Jesus skall framvisa sina händer med märkena efter korsfästelsen. Märkena efter denna grymma behandling kommer han alltid att bära. Varje spår efter spikarna skall förtälja berättelsen om människans underbara återlösning och om det stora pris, varmed hon blivit återlöst. Samma män, som stucko upp sidan på livets Herre, skola få se märkena efter detta spjut, och i djup ångest skola de begråta den del de utförde, i det hans kropp vanställdes. ADB 221.1
Överskriften: “Judarnas konung”, som anbragtes på korset ovanför Jesu huvud, besvärade hans mördare i hög grad. Men nu skola de bliva tvingade att se honom i all hans härlighet och konungsliga makt. På hans mantel och på hans länder skola de få läsa i levande skrift: “Konungarnas Konung och herrarnas Herre.” Då han hängde på korset, sade de hädande: “Han, som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från korset, så att vi få se det och tro.” De skola nu få se honom i konungslig makt och härlighet. Och de skola ej nu fordra något bevis för att han är Israels konung. Men överväldigade av hans majestät och övermåttan stora härlighet, skola de tvingas att erkänna: “Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn.” ADB 221.2
Detta, att jorden skälvde, bergen rämnade, mörker övertäckte jorden, och att Jesus ropade, då han gav upp andan: “Det är fullkomnat”, det gjorde hans fiender oroliga och kom hans mördare att bäva. Lärjungarna förundrade sig över dessa egendomliga företeelser, men deras förhoppningar hade blivit tillintetgjorda. De fruktade för att judarna skulle söka döda även dem. De kände sig förvissade om, att ett sådant hat, som det man visade gent emot Guds Son, ej skulle sluta med honom. De tillbragte ensliga timmar i gråt över sina missräkningar. De hade väntat, att Jesus skulle härska som en jordisk furste, men deras förhoppningar dogo med honom. I sin sorg och missräkning fruktade de, att han hade bedragit dem. Till och med hans moder vacklade i sin tro på att han var Messias. ADB 222.1
Ehuru lärjungarna blivit missräknade i sina förhoppningar angående Jesus, älskade de honom dock och önskade giva honom en anständig begravning, men de visste ej, hur detta skulle bliva möjligt. Josef av Arimatea, en framstående och inflytelserik rådsherre bland judarna och en sann Jesu lärjunge, gick i hemlighet, men dock med frimodighet till Pilatus och bad om att Frälsarens kropp måtte överlämnas åt honom. På grund av judarnas hat vågade han ej göra detta på ett uppenbart sätt. Lärjungarna fruktade, att försök skulle göras att förhindra, att Kristi kropp finge ett anständigt vilorum. Pilatus villfor emellertid denna begäran, och lärjungarna ‘togo ned den livlösa kroppen från korset, under det de med djup smärta sörjde över sina grusade förhoppningar. Omsorgsfullt svepte de kroppen i ett fint linnekläde och lade den i Josefs nya grav. ADB 222.2
De kvinnor, som hade varit Jesu ödmjuka efterföljare, medan han levde, ville icke lämna honom, förrän de sett, att han blivit lagd i graven och en mycket tung sten lagts framför ingången, för att icke hans fiender skulle söka att komma i besittning av hans kropp. Men de hade ej behövt hysa någon fruktan, ty jag såg, att änglaskaran med outsägligt intresse vaktade Jesu viloplats, ivrigt väntande på befallningen att få utföra sin del i att befria härlighetens Konung ur hans fängelse. ADB 223.1
Jesu mördare hyste fruktan för, att han åter skulle få liv och undkomma. De bådo därför Pilatus om en vakt för att bevaka graven intill den tredje dagen. Detta beviljades, och stenen framför ingången beseglades, så att icke Jesu lärjungar skulle stjäla bort honom och säga, att han uppstått från de döda. ADB 223.2