Jesus tillrättavisade hans själviskhet, omintetgjorde hans äregirighet och prövade hans tro. Men han gav honom också det som han innerst inne längtade efter, nämligen ett helgat liv, och det fick han av Jesu egen kärlek som kan förvandla. “Jag har uppenbarat ditt namn”, sade han till Fadern, “för de människor som du tog från världen och gav till mig.” Joh 17:6. VTM 102.4
Johannes hade ett mycket stort ömhetsbehov och ett behov av förståelse och kamratskap. Han höll sig nära Jesus, satt bredvid honom och lutade sig mot hans bröst. På samma sätt som en blomma tillgodogör sig solljuset och daggen, lät han sig fyllas av Guds ljus och liv. I beundran och kärlek såg han på Jesus ända tills hans största önskan blev att likna honom och känna gemenskap med honom. Denna önskan ledde till att Mästarens karaktär återspeglades i hans karaktär. VTM 102.5
“Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss”, skrev Johannes, “när vi får heta Guds barn. Det är vi. Världen känner oss inte, därför att den aldrig har lärt känna honom. Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.” 1 Joh 3:1-3. VTM 103.1