Sabbaten gavs inte enbart till Israel utan till hela världen. Den var känd för de första människorna i Eden. Liksom de andra buden i de tio budens lag är sabbatsbudet oföränderligt bindande. Om denna lag, av vilket det fjärde budet utgör en del, säger Jesus: “Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås.” — Matt. 5:18. Så länge himmel och jord består skall sabbaten alltjämt fortsätta att vara ett tecken på Skaparens makt. Och när paradiset åter skall upprättas på vår jord, skall den av Gud helgade vilodagen äras av alla under solen. “Sabbatsdag efter sabbatsdag” skall den förhärligade nya jordens invånare komma och “tillbedja inför mig, säger Herren”. (Jes. 66:23.) VP 276.2
Ingen annan förordning som judarna blev ilagda att helighålla, skilde dem så helt och hållet från de omgivande folken som sabbaten. Det var också Guds avsikt att dess helighållande skulle utmärka dem som tillbad honom. Den skulle vara ett tecken på att de tog avstånd från allt avguderi och en bekräftelse på deras samband med den sanne Guden. Men för att helighålla sabbaten måste människan själv vara helgad. Genom tron måste hon bli delaktig av Kristi rättfärdighet. När uppmaningen gavs till Israel: “Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den”, sade Gud också: “I skolen vara mig ett heligt folk.” — 2 Mos. 20:8; 22:31. Endast på det sättet kunde sabbaten känneteckna Israel som Guds tillbedjare. VP 276.3