De vise männen reste ensamma från Jerusalem. Det började mörkna då de drog iväg ut genom portarna, men till sin stora glädje såg de stjärnan på himlen. Den ledde dem till Betlehem. De hade inte fått någon upplysning om Jesu ringa börd som herdarna fick. Efter den långa resan hade de blivit besvikna över de judiska ledarnas likgiltighet. Då de lämnade Jerusalem var de mindre optimistiska, än då de kom till staden. I Betlehem fann de ingen kunglig vaktpost uppställd för att skydda den nyfödde konungen. Inga av världens uppsatta män hade infunnit sig. Den vagga i vilken Jesus blev lagd, var en krubba. Hans föräldrar, som var enkla lantbor, var hans enda beskyddare. Kunde detta vara den om vilken det var skrivet: “Det är för litet för dig. . . att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända.” — Jes. 49:6. VP 53.1
“Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning.” Trots Jesu förklädnad genom den enkla miljön kände de det gudomligas närvaro. De tog emot honom och erkände honom som sin Frälsare. Och de lade ned för honom sina gåvor — guld, rökelse och myrra. Vilken tro visade de inte! Det kunde ha sagts om de vise männen från Österlandet, som det senare blev sagt om den romerske hövitsmannen: “I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.” — Matt. 8:10. VP 53.2
De vise männen hade inte genomskådat Herodes’ avsikter ifråga om Jesus. När avsikten med deras resa nu hade uppnåtts gjorde de sig i ordning för att återvända till Jerusalem för att meddela Herodes att de hade lyckats. I en dröm fick de emellertid ett gudomligt budskap att de inte mer skulle sätta sig i förbindelse med honom. Därför undvek de Jerusalem och tog en annan väg hem till sitt land igen. VP 54.1
På liknande sätt fick Josef en varning att fly till Egypten med Maria och barnet. Ängeln sade: “Bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det.” Josef lydde utan dröjsmål och började resan samma natt i skydd av mörkret. VP 54.2
Genom de vise männen riktade Gud den judiska nationens uppmärksamhet på sin Sons födelse. Deras förfrågningar i Jerusalem, det intresse som väcktes genom dessa och även Herodes’ avundsjuka tvingade de skriftlärde att uppmärksamma händelsen. Detta kom många att på nytt studera profetiorna om Jesus och den stora händelse som nyligen ägt rum. VP 54.3
Satan beslöt att hindra det gudomliga ljuset att nå ut till världen. Han använde sin yttersta list för att förgöra Frälsaren. Han som varken slumrar eller sover, vakade emellertid över sin älskade Son. Han som lät manna regna från himmelen, och gav Elia mat under hungersnöden, beredde en tillflykt för Maria och Jesusbarnet i ett annat land. Genom de gåvor som frambars av de vise männen från Östern, försåg Herren dem med medel för resan till Egypten och vistelsen i ett främmande land. VP 54.4
Magerna hade varit bland de första som välkomnade världens Frälsare. Deras gåvor var de första som lades för hans fötter. Vilken förmån var det inte för dem att få tjäna Jesus. Det offer som ges i kärlek, tycker Gud om att hedra. Han välsignar det så att det blir till den största nytta i hans tjänst. Om vi har överlämnat vårt liv åt Jesus, skall vi också frambära våra gåvor till honom. Vårt silver och guld, våra dyrbaraste jordiska ägodelar, våra högsta intellektuella och andliga gåvor skall oförbehållsamt överlämnas åt honom som älskat oss och offrat sig själv för oss. VP 54.5
I Jerusalem väntade Herodes otåligt på att de vise männen skulle komma tillbaka. När tiden gick utan att de lät höra av sig, väcktes hans misstankar. De skriftlärdes ovillighet att ange platsen för Messias’ födelse tycktes ge vid handen att de genomskådat hans verkliga syfte och att de vise männen avsiktligt hade undvikit honom. Han blev rasande vid tanken på att hans listiga plan hade misslyckats. Nu återstod endast att tillgripa våld. Han skulle göra detta konungabarn till ett varnande exempel. Dessa högmodiga judar skulle få se vad de hade att vänta, om de försökte sätta en konung på tronen. VP 55.1
Soldater sändes genast till Betlehem med order att döda alla pojkar som var två år gamla och därunder. De lugna och fredliga hemmen i Davids stad fick nu bevittna de skräckscener som hade uppenbarats för profeten Jeremia 600 år tidigare: “Ett rop hördes i Rama, klagan och bitter gråt; det är Rakel som begråter sina barn, och hon vill icke låta trösta sig i sorgen över att hennes barn icke mer äro till.” VP 55.2
Denna olycka hade judarna själva dragit över sig. Om de hade vandrat inför Gud i ödmjukhet och trohet, skulle han på ett påtagligt sätt ha förhindrat att konungens ursinne hade skadat dem. De hade emellertid själva skilt sig från Gud genom sina synder och stött bort hans helige Ande, som var deras enda skydd. De hade inte studerat skrifterna med en önskan att göra Guds vilja. De hade dröjt vid de profetior som kunde tydas till deras förmån och upphöjelse och som kunde tjäna som bevis för att Gud förkastat alla andra folk. De briljerade stolt med att Messias skulle komma som konung för att besegra sina fiender och trampa ned de andra folken i sin vrede. Härigenom gav de näring åt hatet mot förtryckarna. Genom denna vilseledande framställning av Kristi uppdrag hade Satan tänkt förgöra Jesus, men nu kom olyckan över deras egna huvuden. VP 55.3
Dessa grymma våldsdåd var de sista som förmörkade Herodes’ regering. Strax efter mordet på dessa oskyldiga barn blev han tvungen att underkasta sig den dom som ingen kan avvända. Han dog en fruktansvärd död. Josef som alltjämt var kvar i Egypten fick nu befallning att återvända till sitt hemland. Josef hade tänkt söka sig ett hem i Betlehem, eftersom Jesus var ättling av Davids hus. Men då han hörde att Arkelaus hade blivit regent i Judéen efter sin far, var han rädd för att faderns avsikter mot Jesus skulle fullföljas av sonen. Av alla Herodes’ söner var Arkelaus den som mest liknade honom till karaktären. Redan vid hans tronbestigning hade ett upplopp ägt rum i Jerusalem, då tusentals judar föll för de romerska soldaternas svärd. Återigen blev Josef ledd att söka en skyddad tillflyktsort för sin familj. Han återvände till Nasaret. Här vistades Jesus tills han var 30 år gammal “för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeterna, att han skulle kallas nasaré”. I Galiléen regerade också en av Herodes’ söner, men befolkningen här var betydligt mer uppblandad med utländska element. På grund härav trädde de utpräglat judiska intressena i bakgrunden. Jesu anspråk skulle här i långt mindre grad väcka de maktägandes avundsjuka. VP 55.4
Sådant var det mottagande Frälsaren fick, då han kom till denna jord. Inte ens under Jesu tidiga barnaår tycktes det finnas någon lugn och säker tillflyktsort för honom. Gud kunde inte anförtro sin älskade Son åt människorna, trots att han kommit för att rädda dem. Gud måste sända sina änglar för att följa och skydda honom, tills hans uppdrag på jorden var fullbordat och han dog för deras händer som han kommit för att frälsa. VP 56.1