Jesus lyssnade tåligt till de motstridiga vittnesmålen men försvarade sig inte med ett enda ord. Till slut hade hans anklagare ohjälpligt snärjt in sig och blev förvirrade och rasande. Förhöret gav inga resultat. Det såg ut som om deras komplott skulle misslyckas. Kaifas var förtvivlad. Det återstod bara en sista utväg: Jesus måste tvingas till att döma sig själv. Översteprästen reste sig från domarsätet och med ansiktet förvridet av vrede och med en röst och ett uppförande som tydligt visade, att om det stått i hans makt, skulle han ha slagit ned fången som stod framför honom. “Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?” skrek han. Jesus stod fortfarande tyst. “Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm som föres bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klippa det — ja, han öppnade icke sin mun.” — Jes. 53:7. VP 704.1
Till slut höjde Kaifas sin högra hand mot himmelen och vände sig till Jesus i form av en högtidlig ed: “Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.” VP 704.2
Inför denna vädjan kunde Jesus inte förbli tyst. Det finns tillfällen då man skall vara tyst och tillfällen då man skall tala. Han hade inte talat, förrän han blev direkt tilltalad. Han visste att svaret skulle göra en dödsdom ofrånkomlig. Men denna vädjan gjordes av den högsta erkända auktoriteten i nationen och i den Högstes namn. Jesus ville inte underlåta att visa en korrekt respekt för lagen. Och mer än så, hans eget förhållande till Fadern hade ifrågasatts. Han måste uttala sig klart om sitt väsen och om sitt uppdrag. Jesus hade sagt till sina apostlar: “Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.” — Matt. 10:32. Nu gav han eftertryck åt denna undervisning genom sitt eget exempel. Alla lyssnade spänt. Allas blickar riktades mot hans ansikte i det att han svarade: “Du har själv sagt det.” Ett himmelskt ljus tycktes upplysa hans bleka ansikte, då han tillade: “Men jag säger eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar.” VP 704.3
Under ett ögonblick lyste Jesu gudomliga natur igenom hans mänskliga gestalt. Översteprästen kröp samman under Frälsarens genomträngande blick. Denna blick tycktes läsa hans dolda tankar och bränna sig in i hans sinne. Aldrig någonsin under sitt liv efter denna stund skulle han glömma denna forskande blick från Guds förföljde Son. VP 705.1
“Härefter”, sade Jesus, “skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar.” Med dessa ord omtalade Jesus den scenförändring som då skulle äga rum. Han, livets och härlighetens Herre, skulle sitta på Guds högra sida. Han skulle vara hela jordens domare och hans beslut skulle inte kunna överklagas. Då skulle allt det som var dolt dras fram i ljuset från Guds ansikte. Dom skulle fällas över varje människa efter hennes gärningar. VP 705.2
Jesu ord skrämde översteprästen. Tanken att det skulle bli en uppståndelse från de döda, då alla skulle ställas inför Guds domstol för att få lön efter sina gärningar, var en skrämmande tanke för Kaifas. Han ville inte tro att han i framtiden skulle dömas i överensstämmelse med sina gärningar. I hans sinne dök en scen upp i vilken han såg händelserna i den slutliga domen. Under ett kort ögonblick såg han den skrämmande scenen då gravarna öppnades och lämnade ifrån sig sina döda, tillsammans med hemligheter som han hade hoppats skulle vara dolda för all evighet. Ett ögonblick kände han sig som om han stode inför den evige domaren. Dennes blick som ser allt, läste hans inre och drog fram i ljuset hemligheter, som han hade trott skulle vara dolda tillsammans med de döda. VP 705.3
Scenen försvann för prästens inre syn. Jesu ord genomträngde märg och ben hos sadducéen. Kaifas hade förnekat läran om uppståndelsen, domen och om ett tillkommande liv. Nu greps han av ett ursinne av satanisk våldsamhet. Skulle denne man som stod inför honom som fånge, angripa hans mest omhuldade idéer? Han rev sönder sina kläder för att folket skulle kunna se hans föregivna avsky. Han krävde att fången utan ytterligare förberedande förhör skulle dömas för hädelse. “Vad behöva vi mer några vittnen? Vi hava nu hört hädelsen. Vad synes eder?” Och alla dömde honom till döden. VP 705.4