Jesus började inte sin verksamhet med att utföra något underverk inför Stora Rådet i Jerusalem. Vid en familjefest i en liten galileisk stad uppenbarade han sin makt för att höja glädjen vid en bröllopsfest. Därigenom visade han sin sympati för människorna och sin önskan att bidra till deras lycka. I frestelsernas öken hade han själv druckit ur smärtans bägare. Nu trädde han fram för att ge människorna lyckans bägare genom att skänka välsignelse och helgd över den mänskliga samvaron.
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 2:1-11. VP 133.1
Från Jordan hade Jesus återvänt till Galiléen. I Kana, en liten stad inte långt från Nasaret, rustade man till bröllop. Brudparet var släkt med Josef och Maria. Och Jesus som visste om denna familjefest, begav sig till Kana där han och hans lärjungar inbjöds till festen. VP 133.2
Här träffade han åter sin mor som han varit skild från under någon tid. Maria hade hört vad som tilldragit sig på Jordanstranden vid hans dop. Nyheten hade nått Nasaret och den hade hos henne återkallat minnet av händelsen som hon under många år hade bevarat i minne. Liksom folket i sin helhet hade också Maria blivit djupt gripen av Johannes Döparens budskap. Hon mindes mycket tydligt vad som hade profeterats om honom vid hans födelse. Nu väcktes hennes förhoppningar på nytt genom sambandet mellan Johannes och Jesus. Men ryktet hade även nått henne om hur Jesus på ett hemlighetsfullt sätt hade försvunnit ut i öknen och hon plågades av dystra aningar. VP 133.3
Från den dag då Maria tog emot ängelns budskap i Nasaret mindes hon allt som tydde på att Jesus var Messias. Hans osjälviska liv hade övertygat henne om att han inte kunde vara någon annan än den gudasände. Ändå besvärades hon av tvivel och missräkningar. Hon hade längtat efter den tid då hans härlighet skulle uppenbaras. Döden hade skilt henne från Josef, som tillsammans med henne delade hemligheten om Jesu födelse. Nu fanns det ingen som hon kunde anförtro sina förhoppningar och farhågor. De senast gångna månaderna hade varit sorgtyngda. Maria hade varit skild från Jesus som alltid gett henne tröst genom sin medkänsla. Hon grubblade över Simeons ord: “Ja, också genom din själ skall ett svärd gå.” — Luk. 2:35. Hon tänkte på de tre ångestfyllda dagar då hon trodde sig för alltid ha förlorat Jesus. Med oro inväntade hon hans återkomst. VP 133.4