Då Petrus hörde orden »om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig», uppgav han sin stolthet och sin egenvilja. Han kunde inte uthärda tanken att skiljas från Jesus. Det skulle ha betytt döden för honom. “‘Herre, icke allenast mina fötter’, sade han, ‘utan ock händer och huvud!’ Jesus svarade honom: ‘Den som är helt tvagen, han behöver sedan allenast två fotterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren’.” Vn 648.2
Dessa ord innebär mer än kroppslig renhet. Jesus talar fortfarande om den högre rening som symboliseras av den fysiska reningen. Den som kom från badet var ren, men fotterna, som var klädda i sandaler, blev snart dammiga och behövde åter tvättas. Petrus och hans medbröder hade blivit renade i den stora källan som hade öppnats för synd och orenhet. Jesus erkände dem som sina. Men frestelsen hade förlett dem till det onda och de behövde alltjämt hans renande nåd. Då Jesus band linneduken om sig för att tvätta dammet av deras fötter, ville han just genom denna handling avlägsna splittringen, avundsjukan och stoltheten från deras sinnen. Detta var mycket viktigare än att tvätta deras dammiga fötter. Med den anda som behärskade dem då, var inte en enda av dem beredd att ingå i gemenskap med Jesus. Inte förrän de hade kommit in i ett läge då de behärskades av ödmjukhet och kärlek, var de beredda att ta del i påskmåltiden eller i den minnesgudstjänst som Jesus stod i begrepp att instifta. Deras sinnen måste renas. Stolthet och själviskhet skapar splittring och ovilja, men allt detta utplånade Jesus, då han hällde vatten över deras fötter. Deras känslor förändrades. När Jesus nu såg på dem kunde han säga: »Ni är rena.” Nu rådde enighet och inbördes kärlek. De hade blivit ödmjuka och läraktiga. Med undantag av Judas var de allesammans villiga att avstå den högsta platsen till någon av de andra. Nu kunde de med stillhet i sina sinnen ta emot Jesu ord. Vn 648.3
Liksom Petrus och hans medbröder har också vi blivit renade i Kristi blod, men genom beröring med det onda har sinnets renhet ofta blivit fläckad. Vi måste gå till Kristus och få del av hans renande nåd. Petrus ryggade tillbaka ifrån att låta Herrens och Mästarens händer komma i beröring med hans smutsiga fötter. Men hur ofta för inte vi våra syndiga, besmittade sinnen i beröring med Kristi sinne! Vilken smärta orsakar vi honom inte med vårt onda sinne, vår fåfänga och vår stolthet! Ändå måste vi gå till honom med all vår bristfällighet och all vår orenhet. Det är bara han som kan göra oss rena. Vi är inte beredda att ha gemenskap med honom med mindre vi blir renade genom hans kraft. Vn 649.1
Jesus sade till apostlarna: »I ären rena, dock icke alla.” Han hade tvått Judas’ fötter, men Judas hade inte överlämnat sig åt honom. Hans sinne var inte renat. Judas hade inte böjt sig för Jesus. Vn 649.2
Efter det att Jesus hade tvått apostlarnas fötter och hade tagit på sina kläder och satt sig vid bordet igen, sade han till dem: »Förstån I vad jag har gjort med eder? I kallen mig ‘Mästare’ och ‘Herre’, och I sägen rätt, ty jag är så. Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter. Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt honom» Vn 649.3
Jesus ville att hans apostlar skulle förstå, att även om han hade tvått deras fötter, hade det inte på minsta sätt förringat hans värdighet. »I kallen mig ‘Mästare’ och ‘Herre’, och I sägen rätt, ty jag är så.” Och eftersom han var så oändligt mycket större, visade han dem i denna tjänst både sin godhets välvilja och gav handlingen djup innebörd. Ingen är så upphöjd som Kristus och ändå förnedrade han sig till att utföra den mest anspråkslösa uppgift. För att hans folk inte skulle vilseledas av den egenkärlek som bor i människans naturliga sinne och som förstärks av att man stimulerar det egna jaget, lämnade Jesus oss detta exempel på ödmjukhet. Detta var en angelägenhet av så stor betydelse att han inte ville överlämna den åt människor. Han ansåg den vara av så stor betydelse, att han själv, han som var jämställd med Gud, uppträdde som tjänare för sina apostlar. Under det att de grälade med varandra om den främsta platsen, kunde han böja sig ned för dem som kallade honom Herre, och två deras fötter. Han tvådde också dens fötter som skulle förråda honom. Och ändå var han den för vilken alla knän skall böja sig och den som härlighetens änglar betraktar det som en ära att få tjäna. Vn 649.4