Samariterna trodde att Mesias skulle komma som Återlösaren inte bara för judarna utan för hela världen. Genom Moses hade den helige Ande förutsagt honom som en profet sänd av Gud. Genom Jakob hade det sagts om honom att folken skulle samlas omkring honom och genom Abraham att i honom skulle alla folk på jorden bli välsignade. På dessa skriftställen byggde folket i Samarien sin tro på Messias. Förhållandet att judarna hade misstytt alla senare profeter och förknippat Jesu första ankomst med den härlighet som avser hans andra ankomst, hade kommit samariterna att åsidosätta alla de heliga skrifterna med undantag av dem som hade getts genom Moses. Men då Frälsaren undanröjde alla dessa falska tolkningar, var det många som godtog de senare profetiorna och Jesu egna ord om Guds rike. Vn 180.2
Jesus hade börjat riva ned barriären mellan judarna och de kringboende folken och förkunna frälsning för hela världen. Fastän han var jude, umgicks han fritt med samariterna i strid med sitt folks fariseiska seder. Trots dessa fördomar tog han emot gästfrihet hos detta föraktade folk. Han sov under deras tak, åt tillsammans med dem vid deras bord, tog emot den mat som de hade tillrett och serverat, undervisade på deras gator och behandlade dem med den allra största vänlighet och älskvärdhet. Vn 181.1
I templet i Jerusalem fanns en låg mur, som skilde den yttre förgården från alla andra delar av den heliga byggnaden. På denna mur fanns inskriptioner på olika språk med upplysning, att inga andra än judar hade tillåtelse att passera denna gräns. Om en främling hade vågat beträda den inre avdelningen, skulle han ha vanhelgat templet och fått sona det med sitt liv. Men Jesus, som var templets och tempeltjänstens upphovsman, drog främlingarna till sig med mänsklig sympati, samtidigt som hans gudomliga nåd skänkte dem den frälsning som judarna förkastade. Vn 181.2