Evangelii inbjudan får inte begränsas eller bara riktas till några få utvalda, som enligt vår mening skulle göra oss heder, om de tog emot den. Budskapet skall förkunnas för alla. Överallt där människor är mottagliga, så att de tar emot evangelii sanning, är Kristus beredd att undervisa dem. För dem uppenbarar han Fadern och undervisar dem om den gudstillbedjan som är välbehaglig för honom, som läser våra tankar. Inför sådana människor använder han inga liknelser. Till dem, liksom till kvinnan vid brunnen, säger han: »Jag, som talar med dig, är den du nämnde.” Vn 182.2
Då Jesus satte sig för att vila vid Jakobs brunn, kom han från Judeen, där hans arbete hade gett mycket litet resultat. Prästerna och rabbinerna hade förkastat honom och inte heller de bland folket, som bekände sig vara hans efterföljare, hade kunnat förstå hans gudomliga ursprung. Han var utmattad och trött, men han försummade ändå inte att tala med en enkel kvinna, fastän hon var främling, en utlänning för Israel, en som levde i uppenbar synd. Vn 182.3
Frälsaren väntade inte heller till dess att stora folkskaror hade samlats. Ofta började han sin undervisning med bara några få samlade omkring sig, men en efter en av de förbi- passerande stannade för att lyssna, till dess att en folkskara med förundran och respekt lyssnade till Guds ord genom den himlasände läraren. En Kristi medarbetare bör inte tycka, att han inte kan tala med samma allvar till några få lyssnare som till en stor folkskara. Kanske är det bara en som lyssnar till budskapet, men vem kan säga hur vidsträckt dess inflytande kommer att bli. Till och med apostlarna tyckte att det var onödigt att Frälsaren spillde sin tid på en kvinna från Samarien. Men han samtalade med större allvar och vältalighet med henne än med konungar, rådsherrar och överstepräster. Den undervisning han gav denna kvinna har genljudit till jordens avlägsnaste trakter. Vn 182.4
Så snart den samaritiska kvinnan funnit Frälsaren, förde hon andra till honom. Hon visade sig vara en mera effektiv förkunnare än Jesu egna apostlar. De såg ingenting i staden som tydde på att detta var ett lovande missionsfält. Deras tankar rörde sig kring det stora verk som skulle utföras i framtiden. De såg inte att det runt omkring dem fanns en skörd att bärga. Men genom en kvinna som de föraktade, lyckades de få en hel stad att lyssna till Frälsaren. Hon förde genast upplysningen vidare till sina landsmän. Vn 183.1
Denna kvinna är en bild på hur en praktisk tro på Kristus verkar. Varje sann kristen föds in i Guds rike till missionär. Den som dricker av det levande vattnet blir en källa till liv. Mottagaren blir givare. Kristi nåd i människan liknar ett källsprång i öknen. Det väller fram till glädje för alla och kommer dem som är nära att förgås, att ivrigt dricka av livets vatten. Vn 183.2