I Ordspråksboken står det att det inte går bra för den som döljer sina synder men “den som bekänner och ångrar sig blir benådad” Ords 28:13. Villkoren för Guds förlåtelse är enkla. De är rättvisa och rimliga. Gud kräver inte något svårt av oss. Vi behöver inte resa på tröttsamma pilgrimsresor. Vi behöver inte plåga oss själva för att Gud ska ta emot oss och ge oss förlåtelse. Den som bekänner sina synder och överger dem får nåd. VK 51.1
Aposteln Jakob skriver: “Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade.” Jak 5:16. Bekänn era synder inför Gud för han är den ende som kan förlåta dem. Tala med varandra om era fel och brister. Om du har sårat en vän eller granne så måste du erkänna ditt fel. Då är det hans skyldighet att förlåta dig. Sedan bör du också be Gud om förlåtelse för den bror som du har sårat för han är Guds egendom. Då du skadade honom syndade du mot hans skapare och frälsare. Saken har lagts fram för Jesus Kristus. Han är den ende medlaren mellan Gud och människor. Han är vår store överstepräst. Han “har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd”. Han kan “känna med oss i våra svagheter”. Heb 4:15. Han kan rena oss och ta bort varje fläck, varje synd. VK 51.2
De som inte har ödmjukat sig inför Gud och bekänt sin synd kan han inte ta emot. De har inte uppfyllt det första villkoret Gud ställer. Har vi upplevt en riktig omvändelse? Har vi upplevt ångern och känt avsky för synden? Har vår synd blivit motbjudande för oss? Har vi bekänt med sann ödmjukhet och förkrossade hjärtan? Om vi inte har gjort det har vi inte uppriktigt sökt att få förlåtelse. Då har vi inte heller fått Guds frid. Den enda orsaken till att vi inte har fått förlåtelse för synder, som vi har begått, är att vi inte har varit villiga att ödmjuka oss. Då har vi inte uppfyllt villkoren i Guds ord. Vi har fått tydlig undervisning om detta. VK 52.1
Antingen syndabekännelsen är offentlig eller privat bör den komma från hjärtat. Den bör vara frivillig och inte framtvingad. Den som bekänner bör inte göra det på ett ytligt och vårdslöst sätt. Man bör inte övertala någon att bekänna som inte känner ånger och avsky för sin synd. När bekännelsen ger uttryck för våra innersta känslor tränger den fram till Guds hjärta. Han är full av medkänsla. “Herren är nära de förtvivlade, han hjälper de modlösa.” Ps 34:19. Så skriver David i en psalm. VK 53.1
I en äkta bekännelse erkänner man bestämda synder. Somliga synder behöver man bara lägga fram inför Gud. Andra synder bör man bekänna för den person som har fått lida. En del synder är av sådan natur att man behöver tillstå dem offentligt. Varje bekännelse bör vara saklig och tydlig. Just de synder som man har begått ska man bekänna. VK 53.2
På Samuels tid vände sig Israels folk bort från Gud. De fick lida på grund av sin synd. De hade nämligen förlorat sin tro. De trodde inte längre på att Gud kunde leda dem. Hans visdom och makt såg de inte och därför trodde de inte att han kunde försvara sin sak. De vände sig bort från honom som styr universum. Därför bad de om en kung. De ville ha samma slags statsskick som folken runt omkring. Innan de fann frid bekände de: “Vi har rågat våra synders mått med att begära en kung.” 1 Sam 12:19. Just den synd som de hade begått måste bekännas. De hade varit otacksamma. Det tyngde dem och skilde dem från Gud. VK 53.3
Om bekännelsen inte leder till ånger och bättring kan Gud inte ta emot den. Resultatet av en sann sorg över synden innebär en förändring av livet. Vi måste avstå från allt som skadar Guds sak. Det blir följden av att vi sörjer över vår synd. Vi har fått klart besked om vad vi ska göra: “Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.” Jes 1:16,17. Om en ond människa “återlämnar vad han tagit i pant, återställer vad han plundrat, håller sig till livets bud och undviker att handla orätt — då skall han få leva. Han skall inte dö.” Hes 33:15. VK 54.1
Paulus beskriver ångern hos den omvände: “Ni kom att känna en sorg efter Guds vilja — vilken hängivenhet har det inte medfört bland er, vilka förklaringar, vilken harm, vilken oro, vilken längtan, vilken iver, vilken räfst. På alla sätt har ni gjort er skuldfria i den här saken.” 2 Kor 7:11. VK 55.1
Synden påverkar människan så att hon inte så lätt kan bedöma vad som är rätt och orätt. Den som har gjort orätt kan inte se bristerna i sin karaktär. Han kan inte se hela vidden av det onda han har gjort. Om han inte låter den helige Ande lysa upp sitt inre kommer han att vara andligt blind. Han kan inte se en del av sina synder. Hans bekännelse är inte uppriktig och allvarlig. När han bekänner en synd kommer han också med en ursäkt. Han skulle aldrig ha gjort fel om inte det ena eller det andra hade inträffat. VK 55.2
När Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten skämdes de. De blev också rädda. Först tänkte de bara på hur de skulle finna en ursäkt för sin synd så att de inte skulle behöva dö. När Gud frågade Adam och Eva om deras synd skyllde Adam dels på Gud och dels på Eva. Adam sa: “Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” 1 Mos 3:12. Varför skapade du ormen? Varför lät du den komma in i Eden? De här frågorna fanns indirekt i Evas beskyllning. Hon skyllde ifrån sig och gav Gud ansvaret för hennes synd. Önskan att skylla ifrån sig kommer från Satan. Man vill göra sig själv god och rättfärdig. Om vi bekänner vår synd och samtidigt ger någon annan skulden är det inte sann bekännelse. Guds ande har inget med den bekännelsen att göra och Gud kan inte ta emot den. Uppriktig ånger leder en människa att ta på sig sin skuld. Hon erkänner utan undanflykter. Hon ropar som den stackars tullindrivaren som inte ens vågade se upp mot himlen: “Gud, var nådig mot mig syndare.” De som bekänner sin synd kommer Jesus att göra rättfärdiga. Han talar vår sak och hänvisar till sitt blod. VK 55.3
Vi läser i Bibeln om människor som visade sann ånger. De var ödmjuka och bekände sina synder. De försökte inte göra sig bättre. De kom inte med ursäkter. Paulus hade förföljt de kristna och satt dem i fängelse. Han försökte inte urskulda sig. Han målade sina synder i de mörkaste färger. Han var uppriktig och bekände: “Med fullmakt från översteprästerna satte jag många av de heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag för det.” Apg 26:10. “Överallt i synagogorna fick jag dem gång på gång straffade och tvang dem att häda, ja, i mitt raseri förföljde jag dem till och med i städer utanför Judeen.” Apg 26:11. Han tvekar inte att säga: “Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare — och bland dem är jag den störste.” 1 Tim 1:15. VK 56.1
En ödmjuk person, som ångrar sig uppriktigt kommer att uppfatta en del av Guds kärlek. Han förstår vilket pris Gud måste betala när Jesus dog på Golgata. Den som verkligen sörjer över sin synd kommer inför Gud och bekänner allt. Han kommer som en son till sin far och talar om vad han har gjort. Och hans far älskar honom och tar emot honom. I Bibeln står det: “Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet” 1 Joh 1:9. VK 57.1