Varje lärare i sabbatsskolan bör vara en Kristi efterföljare, och de som icke tagit ståndpunkt som Kristi lärjungar och i sin vandel bevisat, att de äro kristna, böra icke anmodas att vara lärare i sabbatsskolan; de behöva, att någon först lär dem grundprinciperna i kärleken till Gud och i gudsfruktan. “Mig förutan kunnen I intet göra”, säger Kristus. Till vad nytta skulle dens undervisning vara, som ej själv har någon personlig erfarenhet av Kristi kraft? Det skulle vara ganska självmotsägande att anmoda en sådan att ta en klass i sabbatsskolan; men ännu värre är dock, att en klass står under inflytande av en lärare, vilkens klädsel och uppförande är ett förnekande av Frälsaren, vilken han föregiver sig tjäna. VS 38.1
De som undervisa i sabbatsskolan, måste ha sina hjärtan så värmda och styrkta av sanningen, att de icke allenast äro ordets hörare utan även dess görare. De böra hämta näring från Kristus, liksom grenarna näras av vinträdet. Den himmelska nådens dagg måste falla över dem, så att deras hjärtan kunna vara lika dyr- bara plantor, vilkas knoppar öppna sig och utsända ljuvlig doft såsom blomster i Guds trädgård. Lärarna böra vara flitiga granskare av Guds ord och städse visa, att de dagligen mottaga undervisning i Kristi skola och att de äro i stånd att dela med sig åt andra av det ljus, de mottagit från honom, som är den store Läraren, världens ljus. VS 38.2
Lärarna böra känna sitt ansvar och utnyttja varje tillfälle till framgång, så att de må kunna utföra sin tjänst på bästa sätt och så att följden blir själars frälsning. Både lärare och elever måste vakna upp och inse betydelsen av att de skola visa flit och uthållighet i läsandet av Guds ord. De böra ha flitigt umgänge med Gud, ty äro de hos Gud skola ej de små frestelserna övervinna dem, och de skola icke där kunna vara behärskade av maklighet och likgiltighet. De som bekänna sig vara Kristi arbetare, få icke visa någon som helst svaghet eller slöhet inför det egna jaget. VS 39.1
Sanningen bör undersökas punkt för punkt; ty Guds sanning är utan gräns och i studiet av den böra både lärarna och eleverna visa det mest levande intresse för att komma till kunskap om, vad Gud sagt. I åratal har Guds röst bjudit oss: “Undersök, undersök, undersök!” Sätt dig noga in i varenda samlingspunkt, så att du själv kan ha en personlig förvissning om, vad som är sanning och vad som är villfarelse. Eleverna böra få undersöka på egen hand, så att de må lära känna Guds djuphet. Detta arbete bör utföras i Kristi anda. Intet band får läggas på eleverna. VS 39.2
Under studiet av den Heliga skrift ha vi stort behov av ett ödmjukt sinne och ett botfärdigt hjärta och av att söka Gud allvarligt. De som komma med en saktmodig ande, sökande sanningen, skola i sitt sökande få hjälp av Guds änglar. VS 40.1
Herren skall skaffa män till att föra sanningens budskap till världen och till hans folk. Om de som bekläda ansvarsfulla poster, icke gå fram, när Guds försyn öppnar vägen, och förkunna det budskap som lämpar sig efter tidens krav, så skall varningens ord överlåtas åt andra, som skola fullfölja sitt kall med trohet. T. o. m. mycket unga kristna skola bli kallade till att “ropa med full hals, utan återhåll” (Jes. 58:1). VS 40.2
Vad verket mest behöver är gudhängivna unga män och kvinnor, som känna ett personligt ansvar för dess framgång och som vilja samarbeta med Guds redskap för att sprida ljus i världens moraliska mörker. VS 40.3
Många, som bekänna sig vara kristna, tro ändock blott till hälften på Guds ord. De studera icke ordet med allvar utan slösa i stället bort sin dyrbara tid med att läsa romaner och äventyrsböcker. En blott och bart förståndsmässig insikt i Guds ord skall ej kunna åstadkomma någon förändring i vårt liv, ty livet bestämmes av hjärtats tillstånd. När lärarna i sabbatsskolan givit undervisning om de yttre tecknen på Guds närvaro i hjärtat, så är detta blott bör- jan av deras arbete och de böra icke avbryta sin verksamhet, förrän de fått bevis på att Guds befallningar fått en plats icke blott i elevernas förstånd, utan att de även blivit inristade i deras hjärtan. VS 40.4
(S. S. W., april 1892.)
Gud fordrar av dem som bekläda ansvarsfulla poster inom sabbatsskolans verksamhet, att de skola avlägga all egoism och att de skola upphöra att lita blott på sig själva och hänga fast vid sina egna meningar. Kommer ett budskap till dig, som du icke förstår, så var mycket noga med att ta reda på de grunder, som budbäraren ger, i det du sammanför skriftställe mcd skriftställe för att komma till klarhet om det finner stöd i Guds ord eller ej. Tror du, att den ståndpunkt, som intages, icke kan försvaras med Guds ord, eller att den ståndpunkt, du intager angående detta ämne, icke kan motsägas, så framhåll dina skäl; ty du skall icke rubbas från din övertygelse genom att ställas inför villfarelse. Det är varken dygd eller manlighet att föra ett ständigt krig i mörker, där du sluter till dina ögon, för att du icke skall se, täpper till dina öron, för att du icke skall höra, och förhärdar ditt hjärta i okunnighet och vantro, för att du icke skall behöva ödmjuka dig och medgiva att du mottagit nytt ljus angående vissa samlingspunkter. Frälsarens förmaning att rannsaka skriften efterkommes icke genom att man avhåller sig från att undersöka sanningen. Är det att söka efter dolda skatter, att kalla frukterna av en annans arbete för ett värdelöst sammelsurium och ej alls företa någon undersökning för att se, om ej i den samling tankar, man fördömer, dock kunde finnas ovärderliga sanningsskatter? Vilja de som ännu behöva att lära nästan allting, hålla sig borta från det ena mötet efter det andra, där de dock kunde få tillfälle till att undersöka de budskap som meddelas till folket, blott därför att de inbilla sig, att de åskådningar, sanningens lärare framhålla, måhända ej skulle överensstämma med det, de mena vara sanning? Så handlade även judarna på Kristi tid, emedan de hade onda, vantrogna hjärtan, som avveko från den levande Guden, och vi ha blivit varnade för att göra som de och ledas till att välja mörkret i stället för ljuset. Ingen enda av dem som inbilla sig, att de känna till och veta allt, äro för gamla eller för kloka för att kunna lära av den levande Gudens allra ringaste sändebud. — (S. S. W., juni 1892.) VS 42.1