»Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder klädedräkt. Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud.” BU 191.1
Det mänskliga förståndet har alltid sökt att kringgå eller åsidosätta Guds ords tydliga föreskrifter. Under varje tidsålder har den största delen av dem, som bekänna sig vara Kristi efterföljare, förbisett de föreskrifter som anbefalla självförnekelse och ödmjukhet, och som kräva blygsamhet och enkelhet i tal, uppförande och klädedräkt. Följderna ha alltid blivit desamma: likgiltighet för evangeliets lärdomar leder till antagande av världens moder, seder och grundsatser. Levande gudaktighet lämnar rum för död formalism. Gud och hans kraft vika bort från dessa kretsar, som älska världen, men uppenbarar sig i en skara ödmjuka gudsdyrkare, som äro villiga att lyda det heliga ordets föreskrifter. Detta har upprepat sig under många generationer. Olika samfund ha uppstått, det ena efter det andra, och ha i stor utsträckning förlorat sin tidigare kraft, i samma mån som de övergivit sin enkelhet. BU 191.2