Nu hade en orsak till hans oro röjts undan. När han fick veta att hans brev hade blivit väl mottaget av de troende i Korint, beskrev han sin glädje med orden: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, barmhärtighetens Far och all trösts Gud! Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får. Om vi är trängda, är det för er tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, är det för att ni ska få den tröst som ger kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden” (2 Kor. 1:3-7). GVoe 245.4
När Paulus berättade om hur glad han var över att de hade blivit omvända på nytt och växte i nåden gav han Gud hela äran för att deras sinne och livssätt hade förändrats. ”Men vi tackar Gud”, utropar han, ”som ständigt för oss fram i Kristi segertåg och sprider sin kunskaps doft genom oss överallt. Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade” (2 Kor. 2:14, 15). Vid den här tiden var det vanligt att en general som hade segrat på slagfältet förde med sig ett antal fångar som bevis för segern som han hade vunnit. Vid sådana tillfällen bar utvalda män rökelse i spetsen för triumftåget, och lukten från denna rökelse var ”en doft av död till död” för fångarna som skulle avrättas (2 Kor. 2:16). Den talade nämligen om för dem att tiden närmade sig då de skulle dö. Men för fångarna som hade blivit benådade av sina erövrare var den en livslukt som visade att dagen då de skulle bli fria var nära. GVoe 246.1
Nu var Paulus fylld av tro och hopp. Han var övertygad om att Satan inte skulle kunna triumfera över Guds verk i Korint. Hans ord flödade över av lovsång och tacksägelse. Han och hans medarbetare skulle fira den här segern över Kristus och evangeliets fiender genom att gå ut med förnyad iver för att sprida kunskapen om Frälsaren. Evangeliets vällukt skulle vara som doften av rökelse och sprida sig över hela världen. För dem som tog emot Kristus skulle frälsningens budskap bli ”en doft av liv till liv”, men för dem som fortsatte i sin otro skulle den bli ”en doft av död till död” (2 Kor. 2:16). GVoe 246.2
När Paulus tänkte på att arbetet som låg framför honom var överväldigande stort utropade han: ”Vem räcker till för det här?” (2 Kor. 2:16). Vem kan förkunna Kristus på ett sådant sätt att hans fiender inte skulle kunna få någon berättigad orsak till att avvisa evangeliets budbärare eller budskapet som de förkunnade? Paulus ville att Kristus efterföljare verk ligen skulle förstå det stora ansvaret som vilade på dem som förkunnade evangeliet. Förkunnaren måste vara trogen när han förkunnar evangeliet, och det måste vara förenat med ett rent liv. Det är det enda som kan göra förkunnarens ansträngningar godtagbara inför Gud. Det är bara på det sättet som han kan bli till nytta för människorna. Nutidens förkunnare som känner ansvaret i sin viktiga uppgift har all orsak att utropa med aposteln: ”Vem räcker till för det här?” (2 Kor. 2:16). GVoe 246.3
Det fanns några som hade anklagat Paulus för att han skulle ha berömt sig själv när han skrev sitt första brev. Nu hänvisade aposteln till detta när han frågade församlingsmedlemmarna hur de bedömde hans motiv. ”Börjar vi nu rekommendera oss själva igen?” frågade han. ”Eller behöver vi, som vissa andra, rekommendationsbrev till er eller från er?” (2 Kor. 3:1). Församlingsmedlemmar som flyttade till andra platser tog ofta med sig rekommendationsbrev från församlingen som de hade tillhört. Men förkunnarna som ledde arbetet och som hade grundat dessa församlingar behövde ingen sådan rekommendation. De troende i Korint hade förts från avgudadyrkan till tro på evangeliet. De själva var den enda rekommendationen som Paulus behövde. De hade tagit emot evangeliet, och det hade förändrat deras liv. Det var en vältalig bekräftelse på att aposteln hade arbetat troget bland dem. Det visade att han hade rätt att ge råd, bestraffa och förmana som en budbärare som Kristus hade sänt. GVoe 247.1