Det här var en kritisk tid i församlingens historia, och det var då som Johannes blev landsförvisad. Nu hade församlingen ett större behov av hans råd och undervisning än någonsin tidigare. Nästan alla hans tidigare medarbetare hade dött som martyrer. De troende som fanns kvar fick möta våldsamt motstånd. För en utomstående betraktare verkade det som om fienden snart skulle triumfera över Kristus församling. GVoe 433.1
Men även nu ledde Guds osynliga hand. Genom Guds försyn befann sig Johannes i en situation där Kristus kunde ge honom en underbar uppenbarelse av sig själv och av de gudomliga sanningarna för att upplysa församlingarna. GVoe 433.2
När evangeliets fiender landsförvisade Johannes hoppades de att de skulle tysta det här trogna vittnet för alltid. Men på ön Patmos fick aposteln ett budskap som skulle fortsätta att påverka och stärka församlingarna ända till tidens slut. De som landsförvisade Johannes blev inte befriade från ansvaret för sin felaktiga handling. Men de blev ändå ett redskap i Guds hand för att genomföra hans beslut. Själva försöket att släcka evangeliets ljus ledde till att sanningen lyste ännu klarare. GVoe 433.3
Det var på sabbaten som Herrens härlighet uppenbarades för den landsförvisade aposteln. Johannes helighöll sabbaten på Patmos. Han gjorde det lika ivrigt som när han förkunnade evangeliet för människorna i Judéens städer och samhällen. Han bad att Gud skulle uppfylla de dyrbara löftena som han hade gett till dem som helighåller denna dag. ”På Herrens dag kom jag i Anden”, skrev Johannes, ”och hörde en stark röst bakom mig, som en basun ... Jag vände mig om för att se rösten som talade med mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld och mitt bland ljusstakarna en som liknade en människoson” (Upp. 1:10-13). GVoe 433.4
Den här älskade aposteln fick en stor förmån. Han hade sett sin Mästare i Getsemane. Då var Jesus ansikte fårat av ångestens blodsdroppar. Då ”förfärades [många] över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende” (Jes. 52:14, Bibel 2000). Han hade sett honom i händerna på de romerska soldaterna. Då var han klädd i en gammal purpurmantel och krönt med en krona av törnen. Han hade sett honom hänga på Golgatas kors. Där blev han grymt hånad och misshandlad Nu fick Johannes se sin Herre ännu en gång. Men hans utseende var fullständigt förändrat! Han var inte längre en smärtornas man, föraktad och övergiven av människor. Han var klädd i en dräkt med himmelsk strålglans. ”Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande brons som glöder i smältugnen” (Upp. 1:14, 15). Hans röst liknade musiken från många vatten. Hans ansikte lyste som solen. I sin hand höll han sju stjärnor, och från hans mun kom det ett tveeggat svärd som en symbol på hans Ords makt. Patmos lyste av den uppståndne Frälsarens härlighet. GVoe 433.5