Det gick många år. Barnet hade blivit gammalt nog för att vara med ute på åkern tillsammans med skördemännen. En dag fick han värmeslag. ”Då började han klaga för sin far: ’Mitt huvud! Mitt huvud!’ ” Fadern bad en tjänare att bära pojken till hans mor. ”Han tog honom och förde honom till hans mor. Han satt i hennes knä till middagstiden. Då dog han. Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng, stängde igen om honom och gick ut” (2 Kung. 4:19-21). FMM 163.1
I sin sorg beslöt shunemitiskan att fara till Elisha och be honom om hjälp. Profeten befann sig då på berget Karmel, och kvinnan begav sig genast dit, åtföljd av sin tjänare. ”När gudsmannen fick se henne på avstånd, sade han till sin tjänare Gehasi: ’Se, där är shunemitiskan. Spring nu och möt henne och fråga: Ni mår väl bra, du och din man och pojken?’ ” (2 Kung. 4:25, 26). Tjänaren gjorde som han blev ombedd, men inte förrän den olyckliga modern hade nått fram till Elisha avslöjade hon orsaken till sin sorg. Då Elisha fick höra om hennes förlust bad han Gehasi: ”Spänn bältet om dig och ta min stav i handen och ge dig av. Om du möter någon så hälsa inte på honom, och om någon hälsar på dig så svara inte. Lägg sedan min stav på pojkens ansikte” (2 Kung. 4:29). FMM 163.2
Men pojkens mor blev inte nöjd förrän Elisha själv följde med henne. ”Så sant HERREN lever och så sant du själv lever, jag släpper dig inte”, förklarade hon. ”Då stod han upp och följde med henne. Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på pojkens ansikte. Men inte ett ljud hördes och inget spår av liv märktes. Då vände han tillbaka och gick emot Elisha och berättade det för honom och sade: ’Pojken har inte vaknat’ ” (2 Kung. 4:30. 31). FMM 163.3