På Jesajas tid var mänsklighetens andliga förståelse förmörkad på grund av att man missuppfattat Gud. Under lång tid hade Satan försökt leda människor till att se på sin Skapare som om han var upphovsmannen till synd och lidande och död. De som han hade lyckats bedra på detta sätt tyckte att Gud var hård och krävande. De betraktade honom som någon som höll vakt för att skarpt kunna gå till rätta med syndaren och fördöma honom. De trodde att Gud var ovillig att ta emot honom så länge det fanns någon giltig ursäkt för att inte hjälpa honom. FMM 212.1
Ärkebedragaren hade gett en oriktig beskrivning av kärlekens lag som styr himlen. Han hade beskrivit den som en inskränkning av människors lycka, ett tungt ok som de skulle vara glada över att slippa. Han förklarade att dess föreskrifter inte gick att lyda, och att bestraffningarna för överträdelse användes godtyckligt. FMM 212.2
Israeliterna var utan ursäkt när de förlorade Herrens sanna karaktär ur sikte. Gud hade ofta uppenbarat sig själv för dem som ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning” (Ps. 86:15). ”När Israel var ung”, vittnade han, ”fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son” (Hos. 11:1). FMM 212.3
Herren hade handlat kärleksfullt med Israel under deras befrielse från slaveriet i Egypten, och under deras vandring till det utlovade landet. ”I all deras nöd var ingen verklig nöd, hans ansiktes ängel frälste dem. I sin kärlek och medömkan återlöste han dem, han lyfte upp dem och bar ständigt dem i forna dagar” (Jes. 63:9). FMM 212.4