Den goda början som inleddes när templet renades, följdes av en bredare rörelse där både Israel och Juda deltog. I sin iver att göra tempeltjänsten till en verklig välsignelse för folket beslöt Hiskia att återuppliva den gamla seden att samla israeliterna till att fira påskhögtiden gemensamt. FMM 228.2
Under många år hade påsken inte firats som nationell högtid. Delning336| en av kungariket efter slutet på Salomos regering hade fått detta att verka vara omöjligt att genomföra. Men de fruktansvärda straffdomarna som drabbade de tio stammarna väckte i somligas hjärtan en önskan om bättre förhållanden. FMM 228.3
Profeternas väckande budskap hade också sin verkan. Genom kungliga kurirer proklamerades inbjudan till att fira påsken i Jerusalem nära och fjärran. ”Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon.” De som förde ut denna vänliga inbjudan blev vanligtvis avvisade. De obotfärdiga vände sig likgiltigt bort. Ändå fanns det somliga som var ivriga att söka Gud för att få en klarare kunskap om hans vilja och som ”ödmjukade sig och kom till Jerusalem” (2 Krön. 30:10, 11). FMM 228.4
I Judas rike var gensvaret allmänt, för bland dem ”verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett enigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av HERRENS ord” (2 Krön. 30:12). FMM 228.5
Tillfället var av särskilt stor nytta för de församlade folkmassorna. Stadens vanhelgade gator rensades från de avgudaaltaren som placerats ut under Ahas regeringstid. På den utsatta dagen firades påsken, och folket tillbringade veckan med att offra försoningsoffer och att lära sig vad Gud ville att de skulle göra. Varje dag förmedlade leviterna god kunskap om Herren, och de som hade förberett sina hjärtan för att söka Gud fick förlåtelse. ”Varje dag prisade leviterna och prästerna HERREN med mäktigt ljudande instrument till HERRENS ära” (2 Krön. 30:21). Alla förenades i sin önskan att prisa Gud som visat sig vara så nådig och barmhärtig. FMM 228.6