Kungen försökte ytterligare att upprätta Judas tro på deras fäders Gud genom att fira en stor påskhögtid i överensstämmelse med bestämmelserna som fanns i lagboken. Förberedelserna gjordes av dem som ansvarade för de heliga gudstjänsterna, och på högtidens stora dag förrättades också frivilliga offer. ”En sådan påskhögtid hade nämligen inte firats sedan den tid då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda” (2 Kung. 23:22). Men även om Josias iver behagade Gud kunde den inte försona tidigare generationers synder. Inte heller kunde den vördnad som kungens anhängare visade åstadkomma en förändring i hjärtat hos många som envist vägrade att vända om från avgudadyrkan till att dyrka den sanne Guden. FMM 275.5
Efter påskfirandet fortsatte Josia att regera i mer än ett årtionde. Vid trettionio års ålder dödades han i strid med Egyptens styrkor ”och blev begravd där hans fäder var begravda. Hela Juda och Jerusalem sörjde Josia.” FMM 276.1
”Jeremia sjöng en sorgesång över Josia. Alla sångare och sångerskor talade om Josia i sina sorgesånger och gör det än i dag. Dessa sånger blev allmänt sjungna i Israel, och de finns upptecknade bland ’Sorgesångerna’ ” (2 Krön. 35:24, 25). FMM 276.2
”Före Josia hade det inte funnits någon kung som var som han, ingen som så av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin kraft hade vänt sig till HERREN i enlighet med hela Mose lag. Efter honom kom inte heller någon som var lik honom. Ändå vände HERREN sig inte från sin stora vredes glöd. Hans vrede hade blivit upptänd mot Juda på grund av allt det som Manasse hade gjort och väckt hans vrede med” (2 Kung. 23:25, 26). Tiden närmade sig snabbt när Jerusalem skulle bli fullständigt förstört och landets invånare skulle föras bort i fångenskap till Babylon. Där skulle de lära sig de lärdomar som de vägrat att ta till sig under mer gynnsamma omständigheter. FMM 276.3