Jeremia hade en försagd och blyg personlighet. Därför längtade han efter ett tillbakadraget liv i fred och ro där han inte behövde bevittna sitt älskade folks fortsatta obotfärdighet. Det skar honom i hjärtat då han såg förfallet som synden hade fört med sig. ”O, att mitt huvud vore en vattenbrunn och mina ögon en källa av tårar! Då skulle jag gråta dag och natt över de slagna hos dottern mitt folk. O, att jag hade en viloplats i öknen, så att jag kunde lämna mitt folk och gå bort från dem, för de är alla äktenskapsbrytare, en samling trolösa” (Jer. 9:1, 2). FMM 285.2
Det var ett grymt hån han var kallad till att utstå. Hans känsliga själ genomborrades om och om igen av åtlöjets pilar som slungades mot honom av dem som föraktade hans budskap och lätt avfärdade den börda han bar för deras omvändelse. ”Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk, deras nidvisa hela dagen lång”, förklarade han. ”Jag har blivit till ständigt åtlöje, alla hånar mig. ... Jag hör många förtala mig, det är skräck från alla håll: FMM 285.3
’Ange honom!’ ’Ja, vi ska ange honom!’ Alla som stått mig nära väntar på att jag ska falla. ’Kanske låter han lura sig, så kan vi besegra honom och ta hämnd på honom’ ” (Klag. 3:14; Jer. 20:7, 10). FMM 285.4
Men den trogne profeten fick varje dag ny styrka så att han kunde hålla ut. ”Men HERREN är med mig som en mäktig hjälte”, förklarade han förtröstansfullt. ”Därför ska mina förföljare falla och inte besegra mig. De ska stå där med stor skam, för de har handlat utan förstånd. De ska drabbas av evig vanära som inte ska glömmas. ... Sjung till HERREN, lova HERREN, för han räddar den fattiges själ ur de ondas hand” (Jer. 20:11, 13). FMM 285.5
De erfarenheter som Jeremia hade gått igenom i sin ungdom och även under de senare åren av sin tjänst, lärde honom att ”människans väg beror inte på henne själv, det står inte i vandrarens makt att styra sina steg. Tukta mig, HERRE, men med måtta, inte i vrede, så att du inte krossar mig” (Jer. 10:23, 24). FMM 285.6