Profetens sorg över den fullkomliga ondskan hos dem som skulle ha varit världens andliga ljus kommer fram i de klagovisor han har lämnat efter sig i Skriften. Han sörjer över Sions öde och över att folket har förts bort i fångenskap till Babylon. Klagovisorna är ett minne av det dåraktiga i att vända sig ifrån Herrens råd till mänsklig visdom. Mitt i undergången kunde Jeremia fortfarande betyga: ”Det är HERRENS nåd att det inte är ute med oss.” Hans ständiga bön var: ”Låt oss pröva våra vägar och granska dem, låt oss vända om till HERREN!” (Klag. 3:22, 40). FMM 312.1
Eftersom Juda fortfarande var ett kungarike bland folken hade han frågat sin Gud: ”Har du alldeles förkastat Juda? Känner du avsky för Sion?” Han hade också varit djärv nog att be: ”För ditt namns skull: Förkasta oss inte” (Jer. 14:19, 21). FMM 312.2
Profeten litade fullständigt på Guds eviga avsikt att skapa ordning ur förvirring och att visa jordens folk och hela världsalltet att rättvisa och kärlek tillhör Guds egenskaper. Denna rena tro ledde honom nu till att tilllitsfullt vädja för dem som skulle kunna vända om från ondska till rättfärdighet. FMM 312.3
Men nu var Sion fullständigt förstört. Guds folk befann sig i fången skap. Överväldigad av sorg utropade profeten: ”Så övergiven hon sitter, den folkrika staden! Hon som var stor bland folken har blivit som en änka, furstinnan bland länderna måste göra slavtjänst. Bittert gråter hon i natten med tårar på sin kind. Ingen tröstare har hon bland alla sina älskare. Alla hennes vänner har svikit henne, de har blivit hennes fiender. FMM 312.4
”Juda har gått i landsflykt efter förtryck och svårt slaveri. Hon bor bland hednafolk och finner ingen ro. Alla hennes förföljare har hunnit ifatt henne, mitt i hennes nöd. Vägarna till Sion sörjer, ingen kommer till högtiderna. Alla hennes portar är öde, hennes präster suckar. Hennes jungfrur är bedrövade, och själv sörjer hon bittert. Hennes ovänner har makten, hennes fiender känner sig säkra, eftersom HERREN har bedrövat henne för hennes många synder. Hennes barn har vandrat bort som fångar framför fienden.” FMM 312.5