I alla situationer där kungen hade rätt att befalla skulle Daniel vara lydig. Men varken kungen eller hans påbud kunde få honom att avvika från sin trohet mot kungarnas Kung. FMM 364.6
På detta sätt tillkännagav profeten djärvt, men tyst och ödmjukt, att ingen jordisk makt har rätt att tränga sig in mellan Gud och människan. Omgiven av avgudadyrkare var han ett troget vittne för denna sanning. Att han oförfärat stod för det rätta var ett klart ljus i det moraliska mörkret vid detta hedniska hov. Idag står Daniel inför världen som ett värdigt exempel på kristen oräddhet och trofasthet. FMM 365.1
Furstarna iakttog Daniel en hel dag. Tre gånger såg de honom gå till sitt rum, och tre gånger hörde de att han lyfte sin röst till Gud i allvarlig förbön. Nästa morgon lade de fram sitt klagomål inför kungen. Daniel, hans mest ärade och trogne statsman, hade trotsat det kungliga påbudet. ”Har du inte satt upp ett påbud”, påminde de honom, ”om att den som under trettio dagar ber till någon annan gud eller människa än till dig, o konung, ska kastas i lejongropen?” FMM 365.2
”Jo, och påbudet står fast efter Mediens och Persiens orubbliga lag”, svarade kungen. FMM 365.3
Triumferande informerade de nu Darejavesh om hur hans mest pålitlige rådgivare hade uppträtt. ”Daniel, en av de judiska fångarna”, utropade de, ”har varken tagit hänsyn till dig eller det påbud du utfärdat utan ber sin bön tre gånger om dagen” (Dan. 6:12, 13). FMM 365.4