Jerobeam, Salomos tidigare tjänare, placerades på tronen över Israels tio stammar som hade gjort uppror mot Davids hus. I denna ställning kunde han genomföra visa reformer i både civila och religiösa angelägenheter. Under Salomos ledarskap hade han visat skicklighet och sunt omdöme, och kunskapen han hade samlat under år av trogen tjänst gjorde honom lämplig till att styra med klokhet. Men Jerobeam försummade att förlita sig på Gud. FMM 67.1
Det som Jerobeam mest fruktade var att någon gång i framtiden skulle härskaren som innehade Davids tron kunna vinna hans undersåtars hjärtan. Han tänkte att om de tio stammarna fick tillåtelse att ofta besöka den judiska monarkins forntida säte, där gudstjänsterna i templet fortfarande ägde rum som under Salomos regeringsår, kunde många få lust att förnya sin lojalitet mot den regering som fanns i Jerusalem. FMM 67.2
Efter att ha inhämtat sina rådgivares synpunkter beslöt Jerobeam att genomföra ett djärvt företag för att så långt som möjligt minska sannolik heten för ett uppror mot hans regering. Han skulle utföra detta genom att skapa två centrum för tillbedjan inom gränserna för sitt nyligen bildade kungarike, ett i Betel och ett annat i Dan. Till dessa platser skulle de tio stammarna inbjudas att samlas för att tillbe Gud i stället för att resa till Jerusalem. FMM 67.3
När Jerobeam genomförde denna förändring, trodde han att han till-talade israeliternas fantasi genom att placera en synlig avbild inför dem. Den skulle vara en symbol på den osynlige Gudens närvaro. Därför lät han framställa två kalvar av guld, och dessa placerades i helgedomar vid de centrum man hade bestämt för tillbedjan. I detta försök att representera Gud överträdde Jerobeam Herrens tydliga bud: ”Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild ... Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem” (2 Mos. 20: 4, 5). FMM 67.4