Med djupt allvar bad Obadja profeten att inte enträget be honom om detta. FMM 95.3
”Och ändå har jag, din tjänare”, betonade han, ”fruktat HERREN ända från min ungdom. Har man inte berättat för min herre vad jag gjorde när Isebel dödade HERRENS profeter, hur jag gömde hundra av HERREN profeter i två grottor, femtio man i varje och gav dem mat och dryck? Och nu säger du: Gå och säg till din herre att Elia är här. Han kommer att döda mig!” (1 Kung. 18:12-14). FMM 95.4
Med en helig ed lovade Elia Obadja att uppdraget inte skulle vara förgäves. ”Så sant HERREN Sebaot lever, honom som jag tjänar, redan i dag ska jag träda fram inför Ahab” (1 Kung. 18:15). Obadja gick och mötte Ahab och berättade detta för honom. FMM 95.5
I förvåning blandad med skräck lyssnade kungen till budskapet från mannen som han fruktade och hatade, och som han så outtröttligt hade sökt efter. Han var väl medveten om att Elia inte skulle riskera sitt liv enbart för att få möta honom. Var det möjligen så att profeten ämnade uttala ytterligare ett ve mot Israel? Kungens hjärta greps av fruktan. Han kom ihåg Jerobeams förtvinade arm. Ahab kunde inte undgå att lyda hans uppmaningar, inte heller vågade han lyfta sin hand mot Guds budbärare. Och därför gick den darrande monarken, åtföljd av en livvakt av soldater, för att möta profeten. FMM 95.6
Kungen och profeten står ansikte mot ansikte. Ahab är fylld med lidelsefullt hat, men nu i Elias närvaro verkar han vara tom, ja orkeslös. I sina första stammande ord: ”Är du här, du som drar olycka över Israel?” avslöjar han omedvetet sitt hjärtas innersta känslor (1 Kung. 18:17). Ahab visste att det var genom Guds Ord som himlarna hade blivit som koppar, men ändå försökte han att ge profeten skulden för de tunga domar som vilade över landet. FMM 96.1
Det är naturligt för den som handlar fel att göra Guds budbärare ansvariga för de olyckor som kommer som det säkra resultatet av ett avsteg från rättfärdighetens väg. De som placerar sig själva under Satans herravälde är oförmögna att se saker och ting så som Gud ser dem. När sanningens spegel hålls upp framför dem blir de kränkta vid tanken på att få ta emot tillrättavisning. Förblindade av synd vägrar de att ångra sig. De känner att Guds tjänare har vänt sig emot dem och förtjänar det skarpaste fördömande. FMM 96.2
Då Elia med rent samvete står inför Ahab gör han inget försök att be om ursäkt eller att smickra kungen. Inte heller försöker han undgå kungens vrede genom de goda nyheterna att torkan nästan är över. Han har inget att be om ursäkt för. Upprörd och mån om Guds ära skickar han tillbaka Ahabs anklagelse genom att utan fruktan förklara för kungen att det är hans lagöverträdelser, och hans fars lagbrott, som har fört med sig denna naturkatastrof över Israel. ”Det är inte jag som drar olycka över Israel”, försäkrar Elia djärvt, ”utan du och din fars hus, för ni överger HERRENS bud och följer baalerna” (1 Kung. 18:17, 18). FMM 96.3