Tidigt på morgonen den utsatta dagen samlas det avfälliga Israels folkskaror, i ivrig förväntan, nära toppen på berget. Isebels profeter marscherar upp i majestätisk ordning. Med kunglig prakt uppenbarar sig kungen och intar sin plats i spetsen för prästerna, och avgudadyrkarna hälsar honom välkommen med höga tillrop. Men det finns oro i prästernas hjärtan när de kommer ihåg att på grund av profetens ord har landet Israel saknat dagg och regn i tre och ett halvt år. De känner sig säkra på att någon fruktansvärd kris är på väg. De gudar som de har förlitat sig på har inte kunnat bevisa att Elia är en falsk profet. Föremålen för deras tillbedjan har förhållit sig märkvärdigt likgiltiga till deras rasande rop, deras böner, deras tårar, deras förödmjukelse, deras upproriska ceremonier, deras dyrbara och oupphörliga offer. FMM 100.1
Ansikte mot ansikte med kung Ahab och de falska profeterna, och omgiven av Israels samlade folkskaror, står Elia. Han är den ende som har kommit dit för att försvara Guds namns ära. Han som hela riket har gett skulden för ett elände som var svårt att uthärda, finns nu framför dem. Han verkar vara försvarslös i närvaro av Israels monark, Baals profeter, krigsmännen och tusentals människor. Men Elia är inte ensam. Över och runt omkring honom finns himlens beskyddande skaror, änglar som är överlägsna i styrka. FMM 100.2
Utan att skämmas, utan att vara rädd, står profeten framför folkmassan. Han är fullt medveten om sitt uppdrag att verkställa den gudomliga befallningen. Hans ansikte är upplyst med en vördnadsbjudande högtidlighet. Med oro väntar folket på att han ska tala. Sedan han först sett upp på Guds nerbrutna altare och sedan på folkmassan utropar Elia med klar, genomträngande röst: ”Hur länge ska ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom” (1 Kung. 18:21). FMM 100.3
Folket svarar honom inte med ett ord. Inte en enda i denna vidsträckta församling vågar avslöja någon lojalitet mot Herren. Som ett mörkt moln hade villfarelse och blindhet utbrett sig över Israel. Detta ödesdigra avfall hade inte slutit sig kring dem plötsligt, utan gradvis när de då och då hade försummat att bry sig om de ord av varning och tillrättavisning som Herren hade sänt dem. Varje avsteg från att göra det rätta, varje vägran att ångra sig, hade fördjupat deras skuld och drivit dem allt längre bort från himlen. Och nu, i denna kris, framhärdade de genom att vägra ta ställning för Gud. FMM 100.4