Morgontimmarna förflyter, middagen kommer, men det finns fortfarande inte något bevis för att Baal hör böneropen från sina vilseledda efterföljare. Det hörs inte någon röst, inget svar på deras vilda böner. Offret blir liggande utan att förtäras. FMM 102.2
Medan de listiga prästerna fortsätter sin extatiska tillbedjan försöker de hela tiden tänka ut något sätt att tända en eld på altaret och få folket att tro att elden har kommit direkt från Baal. Men Elia håller varje rörelse under uppsikt och prästerna, som trots allt hoppas på ett tillfälle att bedra, fortsätter att utöva sina meningslösa ceremonier. FMM 102.3
”När det blev middag, retades Elia med dem och sade: ’Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då ska han väl vakna.’ Då ropade de ännu högre och ristade sig, som de brukade, med svärd och spjut så att blodet rann på dem. När det blev eftermiddag profeterade de extatiskt ända tills det var tid för matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem” (1 Kung. 18:27-29). FMM 102.4
Med glädje skulle Satan ha hjälpt dem som han hade bedragit, och som var hängivna i sin tjänst för honom. Med glädje skulle han ha sänt blixten till att tända eld på deras offer. Men Herren har satt upp gränserna för Satan och begränsat hans makt. Alla fiendens planer förmår inte överföra en enda gnista till Baals altare. FMM 102.5
Till sist blir prästernas röster hesa av skrikandet, deras kläder blir fläckade med blod från sår som de själva har tillfogat sig, och prästerna blir desperata. Med oförminskat raseri blandar de nu in sin solguds fruktansvärda förbannelser i sina böner. Elia fortsätter att hålla spänd uppsikt. Han vet nämligen att om prästerna skulle lyckas att tända eld på sitt altare genom något bedrägeri, skulle han ögonblickligen slitas i stycken. FMM 102.6
Kvällen närmar sig. Baalsprofeterna är modlösa, matta och förvirrade. En föreslår en sak och en annan något annat, tills de slutligen upphör med sina ansträngningar. Deras skrik och förbannelser ekar inte längre över Karmel. I förtvivlan drar de sig tillbaka från uppgörelsen. FMM 103.1