“Vila er lite”

Det var strax efter att de hade kommit från sin första missionsresa som Jesus bad sina lärjungar att komma med honom för att vila sig lite. Lärjungarna hade återvänt fyllda av glädje över den framgång de haft som evangeliets förkunnare, när de fick höra att Johannes Döparen hade dödats av Herodes. Detta var en bitter sorg och besvikelse för dem. Jesus visste att då han hade lämnat Johannes Döparen att dö i fängelse, hade han satt lärjungarnas tro på ett hårt prov. Han var fylld av medkänsla och ömhet när han såg deras sorgsna och tårfyllda ansikten, och han hade själv tårar i ögonen och gråt i rösten när han sade: “Kom med mig till en öde plats där vi kan vara ensamma, och vila er lite.” Mark 6:31.HHM 28.5

Vid norra ändan av Galileiska sjön, nära Betsaida, fanns ett ensligt område som nu var klätt i vårens friska grönska. Här kunde Jesus och hans lärjungar finna en välkommen tillflyktsort. De satte sig i sin båt och for över sjön till denna plats. Här kunde de vila, långt borta från folkskarornas larm. Här kunde lärjungarna få lyssna till Kristi ord, utan att bli störda av fariseernas invändningar och anklagelser. Här hoppades de få njuta av en liten tids gemenskap med sin Herre.HHM 29.1

Det var bara en kort tid som Jesus fick vara ensam med sina älskade lärjungar, men denna tid var mycket dyrbar för dem. De samtalade om hur de skulle arbeta för att sprida evangeliet, och hur de bäst skulle kunna nå folket. När Jesus öppnade sanningens skatter för dem blev de förnyade genom gudomlig kraft och fylldes av hopp och frimodighet.HHM 29.2

Men det dröjde inte länge förrän folkskarorna sökte efter honom igen. De antog att han hade gått till den plats dit han brukade gå för att vara ensam. De for därför dit för att söka efter honom. Hans förhoppning att få ens en timmes vila gick om intet. Men i djupet av hans rena, förbarmande hjärta kände den gode Herden bara kärlek och medkänsla för dessa rastlösa och törstande människor. Hela dagen arbetade han för att hjälpa dem, och när kvällen kom bad han dem gå till sina hem för att vila.HHM 29.3

Under ett liv som var helt vigt till att tjäna andra, fann Frälsaren det nödvändigt att ibland komma bort från det ständiga arbetet och människornas behov, för att få vara ensam och umgås ostört med sin Far. När folket som hade följt honom avlägsnar sig, går Jesus upp till bergen. Där, i ensamhet med Gud, utgjuter han sin själ i bön för dessa lidande, syndfulla och behövande människor.HHM 29.4

När Jesus sade till sina lärjungar att skörden var stor, men arbetarna få, begärde han inte att de skulle arbeta utan uppehåll, utan uppmanade dem i stället: “Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Matt 9:38. Till sina slitna arbetare i vår tid talar han lika verkligt som till sina första lärjungar de omtänksamma orden: “Kom med mig … och vila er lite.”HHM 29.5

Alla som får sin utbildning i Guds skola behöver den stilla timmen i ensamhet med sina egna hjärtan, med naturen och med Gud. Deras livsstil skall vara annorlunda än världens livsstil med dess seder och bruk. Därför behöver de av egen personlig erfarenhet veta vad som är Guds vilja. Vi måste personligen höra honom tala till våra hjärtan. När alla andra röster har tystnat och vi väntar inför honom i stillhet, gör själens tystnad Guds röst tydligare. Han säger till oss: “Bli stilla och besinna att jag är Gud.” Ps 46:11. Det är bara så vi kan få en effektiv förberedelse när det gäller allt arbete för Gud. Mitt ibland jäktande folkmassor och påfrestningarna i livets intensiva verksamhet, kommer de som på detta sätt blivit upplivade att vara omgivna av en atmosfär av ljus och frid. De kommer att få ett nytt mått av både fysisk och mental styrka. Deras liv kommer att sprida en väldoft och uppenbara en gudomlig kraft som kommer att beröra människors hjärtan.HHM 29.6