Kapitel 4: Trons makt

“Om jag bara får röra vid hans mantel blir jag frisk.” Matt 9:21. Orden kom från en fattig kvinna — en kvinna som under tolv år hade lidit av en sjukdom som gjort hennes liv till en plåga. Hon hade använt allt vad hon ägde på läkare och behandlingar, bara för att få höra att hennes sjukdom var obotlig. Men när hon hörde om den store Läkaren fick hon nytt hopp. Hon tänkte för sig själv: “Om jag bara får komma så nära honom att jag kan tala med honom, kanske jag blir botad.”HHM 31.1

Kristus var på väg hem till Jairus, en judisk rabbin och synagogföreståndare, som hade vädjat till honom att komma och bota hans dotter. Jesu känsliga och välvilliga hjärta hade rörts av rabbinens innerliga och förtvivlade bön: “Min dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så blir hon frisk och får leva.” Mark 5:23. Genast följde han synagogföreståndaren mot hans hem.HHM 31.2

Det gick sakta framåt, för folkskaran trängde sig på från alla sidor. Under det att Frälsaren banade sig väg genom mängden, kom han nära den plats där den sjuka kvinnan stod. Förgäves hade hon flera gånger försökt att komma nära honom. Nu hade hennes tillfälle kommit. Hon såg ingen möjlighet att tala med honom. Eftersom det gick så sakta för honom att ta sig fram, ville hon inte hindra honom ytterligare. Men hon hade hört att man kunde bli botad bara genom att röra vid hans kläder. Rädd att gå miste om sitt enda tillfälle att bli botad, trängde hon sig fram, medan hon sade för sig själv: “Om jag bara får röra vid hans mantel blir jag frisk.”HHM 31.3

Kristus visste vad hon tänkte, och banade sig väg mot platsen där hon stod. Han kände till hennes stora nöd, och han hjälpte henne att öva tro.HHM 31.4

När han gick förbi, sträckte hon sig fram och lyckades just röra vid kanten på hans mantel. I samma stund visste hon att hon hade blivit botad. I denna enda beröring koncentrerades hela hennes tro, och i ett ögonblick försvann all hennes smärta och svaghet. Hon kände det som om en elektrisk ström gick genom varje fiber av hennes kropp. En stark förnimmelse kom över henne att hon var fullständigt frisk. “Hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga.” Mark 5:29.HHM 31.5

Kvinnan ville gärna tacka den store Läkaren, han som hade gjort mer för henne genom en enda beröring än vad alla läkare hade gjort under tolv långa år, men hon vågade inte. Med hjärtat fyllt av tacksamhet försökte hon dra sig undan folkmassan. Plötsligt stannade Jesus, såg sig omkring, och frågade: “Vem var det som rörde vid mig?”HHM 31.6

Petrus såg på honom med förvåning och svarade: “‘Mästare, folkmassan trycker och tränger sig inpå dig.’ Men Jesus sade: ‘Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.’” Luk 8:45,46. Jesus kunde skilja på den beröring som skedde i tro och den som skedde av en tillfällighet, på grund av trängseln. Någon hade rört vid honom med en innerlig önskan och hade blivit hjälpt.HHM 32.1

Kristus ställde inte denna fråga därför att han inte visste vem det var som hade rört vid honom. Han ville lära folket, lärjungarna och denna kvinna något. Han önskade väcka hopp hos dem som led. Han ville visa att det var genom tro som den helande kraften hade överförts till kvinnan. Denna kvinnas tro måste omnämnas. Gud skulle bli ärad genom hennes tacksamma bekännelse. Kristus ville att hon skulle veta att han uppskattade den handling hon hade utfört i tro. Hon skulle inte få gå därifrån med bara en halv välsignelse. Han ville att hon skulle veta att han kände till hennes lidande, att han älskade henne och uppskattade hennes tro på hans kraft att fullständigt frälsa alla som kommer till honom.HHM 32.2

Kristus såg bort mot kvinnan och lät förstå att han ville veta vem som hade rört vid honom. När hon förstod att det var omöjligt att gömma sig, kom hon darrande fram och kastade sig ner för hans fötter. Full av tacksamhet, med tårar rinnande nerför kinderna, berättade hon inför allt folket om varför hon hade rört vid hans mantel och hur hon hade blivit botad i samma stund. Hon var rädd att hennes handling då hon rörde vid hans mantel hade varit för djärv, men ingen som helst tillrättavisning kom från Kristi läppar. Han hade bara beröm att ge, och det kom från ett hjärta som var fyllt av kärlek och sympati för allt mänskligt lidande. “Min dotter”, sade han ömt, “din tro har frälst dig. Gå i frid.” Luk 8:48. Hon blev mycket uppmuntrad när hon hörde dessa ord. Nu behövde inte längre oron över att hon hade varit till anstöt dämpa hennes glädje.HHM 32.3

Den nyfikna folkskaran som trängdes omkring Jesus fick inte del av någon livgivande kraft. Men den lidande kvinnan som rörde vid honom i tro blev botad. Likadant är det när det gäller andliga ting. En likgiltig beröring är annorlunda än en beröring som görs i tro. Att bara tro på Kristus som världens Frälsare kan aldrig föra med sig helande till själen. Den tro som frälser är något mer än enbart en bekännelse till sanningen i evangeliet. Sann tro är att ta emot Kristus som en personlig Frälsare. Gud gav sin enfödde Son för att jag, genom att tro på honom, “inte skall gå förlorad utan ha evigt liv”. Joh 3:16. När jag tar emot Kristi inbjudan och kommer till honom skall jag tro att jag får hans frälsande nåd. Det liv jag nu lever skall jag leva “i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig”. Gal 2:20 (Författarens egen kursivering).HHM 32.4

Många anser att tron är en åsikt. Frälsande tro är en handling i vilken de som tar emot Kristus förenar sig med Gud i ett förbund. En levande tro innebär en ökning av vitalkrafterna, en förtrolig tillit, som gör att vi genom Kristi nåd får kraft att segra.HHM 32.5

Tron är en mäktigare segerherre än döden. Om vi kunde leda de sjuka till att i tro fästa sina ögon på den store Läkaren, skulle vi se underbara resultat. Det skulle ge de sjuka liv till både kropp och själ.HHM 33.1

När vi arbetar för dem som lider på grund av sina dåliga vanor borde vi vända deras blickar mot Jesus, i stället för att framställa den förtvivlan och det fördärv som deras livsstil snabbt håller på att leda dem till. Få dem att fästa sin blick på härligheten i himlen. Detta kommer att göra mer för att frälsa kropp och själ än all skräck för graven, som så ofta framställs för dem som är hjälplösa och till synes utan hopp.HHM 33.2