“Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket.”

Dé skriftlärde och fariséerna hade anklagat icke blott Kristus utan även hans lärjungar för att vara syndare, därför att de ej iakttogo rabbinernas stadgar och förordningar. Lärjungarna hade fördenskull ofta varit utsatta för obehag genom anklagelser av dem, de varit vana alt betrakta som sina religionslärare. Jesus avslöjade nu detta bedrägeri. Han förklarade, att den rättfärdighet, som de skriftlärde och fariséerna värderade så högt, var värdelös. Judarna hade gjort anspråk på att vara Guds särskilda, trogna folk, som åtnjöto hans välbehag, men Kristus påvisade, hurusom deras religion var blottad på frälsande tro. Deras föregivna gudsfruktan, deras mänskliga stadgar och ceremonier, även deras skrytsamma yttre iakttagande av lagens fordringar — allt detta kunde ej hava någon helgande inflytelse på dem. De voro icke renhjärtade, och de saknade karaktärens ädelhet och sann gudsfruktan.JBS 69.2

En lagreligion blott förmår icke bringa själen i harmoni med Gud. Fariséernas stränga, oefterrättliga ortodoxi, så blottad på botfärdighet, ömhjärtenhet och kärlek, var endast en stötesten för syndaren. De liknade det salt, som hade förlorat sin sälta; ty deras inflytelse ägde ingen kraft att bevara världen från fördärv. Den sanna tron är den, som är “verksam i kärlek” (Gal. 5: 6) och som renar själen. Den är som en surdeg — den genomtränger och förvandlar karaktären.JBS 70.1

Allt detta borde judarna ha lärt från de profetiska skrifterna. Århundraden förut hade själens rop efter rättfärdiggörelse inför Gud funnit uttryck och svar i profeten Mikas ord: “Varmed skall jag träda fram inför Herren, och varmed böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har Herren behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa; ty vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” (Mik. 6: 6—8).JBS 70.2

Profeten Hosea hade utpekat fariseismens sanna beskaffenhet i dessa ord: “Israel är ett bart vinträd, som bär frukt för sig själv” (Hos. 10: 1, eng. övers.). Judarna bekände sig tjäna Gud, men tjänade i verkligheten sig själva. Deras rättfärdighet var frukten av deras egna bemödanden att hålla lagen i överensstämmelse med sina egna idéer och till fördel för sig själva, följaktligen kunde lagen ej vara bättre, än de själva voro. I sina försök att göra sig själva heliga, sökte de frambringa renhet av orenhet. Guds lag är lika helig som Gud själv, lika fullkomlig som han själv. Den framställer för människorna Guds rättfärdighet. Det är dock omöjligt för människan att hålla denna lag i egen kraft; ty människans natur är syndig och fördärvad och helt olik Guds karaktär. De gärningar, som härflyta från ett själviskt hjärta, äro “såsom en fläckad klädnad” (Jes. 64: 6).JBS 70.3

Enär Guds lag är helig, kunde judarna ej uppnå rättfärdighet genom sina egna bemödanden att hålla den. Om Kristi lärjungar önskade inkomma i himmelriket, måste de därför komma i besittning av en rättfärdighet, som var av helt annan beskaffenhet än fariséernas rättfärdighet. I sin Son erbjöd Gud dem lagens fullkomliga rättfärdighet. Om de ville helt öppna sina hjärtan och anamma Kristus, så skulle Guds eget liv, hans kärlek, fylla dem och förvandla dem till likhet med honom. Sålunda skulle de genom Guds fria gåva komma i besittning av den rättfärdighet, som lagen fordrar. Men fariséerna förkastade Kristus, ty de förstodo icke Guds rättfärdighet, utan sökte upprätta sin egen rättfärdighet (Rom. 10:3) och ville därför ej underordna sig Guds.JBS 71.1

Jesus fortsatte och visade sina åhörare, vad det innebar att hålla Guds bud, att det bestod i ett frambringande av Kristi karaktär hos dem; ty genom Kristus uppenbarade Gud sig dagligen inför deras åsyn.JBS 71.2