Kapitel 4—Sann gudstjänst

“Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför människorna, för att bliva sedda av dem.”

Jesu bergspredikan utgör en framställning av hans livs outtalade lärdomar, som folket ännu icke fattat. Judarna kunde icke förstå, varför han icke begagnade sig av den stora makt han ägde för främjande av vad de ansågo vara det högsta goda. Deras anda, bevekelsegrunder och metoder voro helt andra än hans. De gjorde anspråk på att vara mycket nitälskande för Guds lag, medan de i verkligheten sökte sin egen ära. Men Kristus önskade de skulle förstå, att den som besjälas av egenkärlek, är en lagöverträdare.JBS 99.1

De principer, som fariséerna hyllade, ha besjälat mänskligheten under alla tidsåldrar. Fariseismens anda tillhör den mänskliga naturen. Och i det Jesus visade skillnaden mellan sin egen anda och sitt eget tillvägagående och rabbinernas anda och sätt att gå tillväga, framställde han principer, som voro tillämpliga på människorna i alla tider.JBS 99.2

Fariséerna på Kristi tid sökte ständigt göra sig förtjänta av himmelens ynnest för att försäkra sig om den världsliga ära och framgång, som de betraktade såsom lönen för ett rättskaffens liv. På samma gång ville de lysa med välgörenhetsgärningar för att tilldraga sig folkets uppmärksamhet och göra sig beryktade för ett heligt liv.JBS 99.3

Jesus bestraffade detta deras utvärtes sken av gudsfruktan. “Därför”, sade han, “när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta, vad den högra gör, så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.”JBS 100.1

Jesus lär ej här, att välgärningar alltid skola hållas hemliga. Under inspiration av den helige Ande skrev Paulus om de kristnas i Macedonien frikostiga uppoffringar, men omtalade på samma gång den nåd, som vederfarits dem i Kristus, och sålunda blevo andra besjälade av samma anda. Och till församlingen i Korint skrev han: “Det är just edert nit, som har eggat så många andra” (2 Kor. 9:2).JBS 100.2

Kristi egna ord göra det klart, att syftemålet med våra välgärningar ej bör vara att därigenom vinna människors pris. Verklig gudaktighet leder aldrig en människa att söka pråla med sin godhet. De som fika efter beröm och smicker och finna behag däri, äro icke sanna kristna.JBS 100.3

Kristi efterföljare skola icke söka att genom sina goda gärningar förhärliga sig själva, utan honom, genom vilkens nåd och kraft de varit i stånd att utöva dessa gärningar. Det är genom den helige Ande, som varje gott verk utföres, och den helige Ande gives oss för att vi skola förhärliga givaren, icke mottagaren. Då Kristi ljus får upplysa själen, jubla läpparna i pris och tacksägelse till Gud. Dina böner, ditt uppfyllande av dina plikter, din frikostighet, din självuppoffring skola icke vara ämnet för dina tankar eller ditt samtal. Jesus skall förhärligas, det egna jaget skall döljas och Kristus uppenbaras såsom allt i alla.JBS 100.4

Våra allmosor böra givas av ett uppriktigt hjärta, icke för att därigenom pråla med goda gärningar, utan emedan vi älska våra medmänniskor och ömma för dem i deras nöd. Uppriktighet och hjärtevänlig-het äro kostliga i Guds ögon. Den själ, som är uppriktig i sin kärlek och helhjärtad i sin gudsfruktan, värderar Gud högre än guld från Ofir.JBS 101.1

Vi böra icke tänka på vedergällningen, utan på tjänandet, ehuru den tjänst, som utföres i en sådan anda, dock alltid skall medföra tillbörlig vedergällning. “Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.” På samma gång det är sant, att Gud själv är den stora vedergällning, som omfattar varje annan, kan själen icke mottaga honom och njuta av hans gemenskap, med mindre den blir lik honom till sin karaktär. I samma mån vi överlämna oss åt Gud för att tjäna våra medmänniskor, överlämnar han sig själv åt oss.JBS 101.2

Ingen kan i sitt eget hjärta och liv lämna rum för Guds välsignelsers strömmar att flöda ut till andra, utan att själv erhålla rik välsignelse därigenom. De bergssluttningar och slätter, som lämna rum för vattnets lopp till havet, lida därigenom ingen förlust. Det de giva ersättes hundrafalt, ty den ström, som löper “sjungande sin väg”, lämnar efter sig grönska och fruktbarhet. Gräset utefter flodstränderna får en djupare grönska, träden se frodigare ut, och blommorna växa där mera ymnigt. När jorden ligger bar och torr under sommarsolens hetta, råder en frisk grönska utefter flodernas stränder, och dälden, som öppnat sin barm för att bära bergens flöden till havet, beklä-des med en riklig växtlighet, som lär oss, att Gud i sin nåd belönar alla, vilka tillåta honom att genom dem delgiva världen sina välsignelser.JBS 101.3

På detta sätt bliva de, som ömma för de fattiga, välsignade. Jesaja säger: “Detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter dift bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den, som är ditt kött och blod. Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad, och dina sår skola läkas med hast... Och Herren skall leda dig beständigt; han skall mätta dig mitt i ödemarken ... Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter” (Jes. 58:6—11).JBS 102.1

Barmhärtighetsverk medföra välsignelse i dubbelt mått. Medan den, som övar barmhärtighet, bringar andra välsignelse, erhåller han själv samtidigt en ännu högre grad av välsignelse. Kristi nåd i själen utvecklar sådana karaktärsdrag, som stå i skarp motsats till själviskheten och som förädla själen och göra livet rikare. Barmhärtighetshandlingar, som utföras i det tysta, skola sammanbinda människohjärtan och draga dem närmare det fadershjärta, från vilket alla ingivelser till ett kärleksfullt och frikostigt liv komma. De små vänlighetsbetygelser, kärlekshandlingar och uppoffringar, som flöda från livet lika naturligt som doften från blomman, utgöra ingen ringa del av en sådan själs välsignelser och lycka här på jorden. Man skall till slut finna, att varje självförsakelse för andras välfärd och lycka, hur ringa och obemärkt den än må vara, vinner erkännande i himmelen såsom ett bevis på förening med härlighetens Konung, vilken, ehuru han var rik, blev fattig för vår skull.JBS 102.2

Välgärningar, som utföras i tysthet, hava dock en uppenbar inverkan på karaktären hos dem, som öva dem. Den som av hela hjärtat, säsom Kristi sanna efterföljare, söker göra det goda, står också i innerlig förening med Gud, och Guds Ande berör hans andes strängar och framkallar helig harmoni i själen.JBS 103.1

Han, som förökar deras förmågor, vilka på ett vis- ligt sätt gjort bruk av de gåvor, han anförtrott dem, erkänner med välbehag sina barns trogna tjänst, som de utfört genom Kristi nåd och kraft. De som sökt utveckla och fullkomna en kristlig karaktär genom att öva sina förmågor i goda gärningar, skola i den tillkommande världen skörda vad de sätt. Det verk, som påbörjats här på jorden, skall uppnå sin fulländning i det ädlare och heligare liv, som skall fortfara i evighet.JBS 103.2