“Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”

Jesus lär här, att vi kunna erhålla förlåtelse av Gud, endast såsom vi förlåta andra. Det är Guds kärlek, som drager oss till honom, och denna kärlek kan ej beröra våra hjärtan, utan att hos oss väcka kärlek till våra bröder. Om vi hysa en oförlåtande anda gent emot andra, tillsluta vi våra egna hjärtan för den nåd, som Gud önskar visa mot oss.JBS 137.1

Såsom om denna synd framför alla andra synder varit den, som hans efterföljare mest behövde varnas för, den genom vilken de löpte den största fara att tillsluta sina hjärtan för himmelens ljus, kärlek och frid, tillade Jesus, sedan han fullbordat Herrens bön: “Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.”JBS 137.2

Den som hyser en oförlåtande anda, avskär den enda förbindelse med Gud, genom vilken det är möjligt att få nåd och förlåtelse av honom. Vi böra heller icke tänka, att vi handla rättfärdigt, om vi icke förlåta andra, förrän de först hava bekänt, vad de brutit mot oss. Visserligen böra de ödmjuka sina hjärtan, ångra och bekänna sin synd, men vi måste hysa misskund-samhet med dem, som förorättat oss, vare sig de bekänt det eller ej. Hur djupt de än sårat oss, böra vi dock ej grubbla över den lidna oförrätten och ha medömkan med oss själva, utan vi böra av hjärtat förlåta alla, som gjort oss något emot, om vi skola kunna hoppas att få förlåtelse för våra synder mot Gud.JBS 137.3

Men förlåtelsen har en djupare betydelse, än många antaga. När Gud lovar, att han “skall beskära mycken förlåtelse”, tillägger han, som om betydelsen av detta löfte överskrede allt vi kunna fatta: “Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar” (Jes. 55: 7—9). Guds förlåtelse är ej blott en juridisk handling, varigenom vi befrias från fördömelse. Den är ej allenast förlåtelse för synd, utan jämväl ett återvinnande från synden. Det är den återlösande kärlekens inflytelse, som förvandlar hjärtat. David hade den rätta föreställningen om förlåtelse, då han bad: “Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande.” Och åter säger han: “Så långt som öster är från väster, låter han våra överträdelser vara från oss” (Ps. 51: 12; 103: 12).JBS 138.1

Gud i Kristus utgav sig själv för våra synder. Han led korsets grymma död, bar vår syndabörda i vårt ställe, “den rättfärdige för den orättfärdige”, på det att han måtte för oss uppenbara sin kärlek och draga oss till sig. Aposteln säger: “Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder” (Ef. 4: 32). Låten Kristus, det gudomliga livet, bo i eder och genom eder uppenbara den himlaborna kärlek, som kan ingiva hopp hos den hopplöse och bringa himmelens frid till det av synden sargade människohjärtat. Detta är det villkor, som möter oss, då vi komma till Gud och mottaga nåd från honom — vi överlämna oss själva åt honom för att uppenbara hans nåd för andra.JBS 138.2

Det enda nödvändiga, för att vi skola kunna mottaga och delgiva andra Guds förlåtande kärlek är att vi lära känna och tro på den kärlek, varmed han har älskat oss (1 Joh. 4: 16). Satan verkar genom varje bedrägeri, som han kan göra bruk av, för att hindra oss från att fatta denna kärlek. Han söker få oss att tro, att våra felsteg och överträdelser äro så svåra, att Herren ej kan lyssna till våra böner eller välsigna och frälsa oss. Hos oss själva kunna vi ej se annat än svaghet, intet som kan anbefalla oss åt Gud, och satan vill inbilla oss, att det går ej att bliva kvitt bristfälligheterna i vår karaktär. Då vi söka att vända oss till Gud, viskar fienden: “Det lönar sig icke för dig att bedja. Begick du ej den där svåra synden? Har du ej syndat mot Gud och kränkt ditt eget samvete?” Men vi kunna då svara honom: “Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1: 7). Då vi veta, att vi ha syndat, men anse oss ej kunna bedja, då är det rätta tiden att bedja. Vi kanske känna oss överväldigade av skam och djupt förödmjukade; men vi måste då bedja och tro. “Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den främste” (1 Tim. 1: 15). Förlåtelse och försoning med Gud få vi ej som en lön för något vi ha gjort; dessa gåvor erhållas ej på grund av syndiga människors förtjänst, utan de skänkas oss av Gud utan förskyllan på grund av Kristi fläckfria rättfärdighet.JBS 139.1

Vi skulle ej söka minska vår skuld genom att ursäkta synden. Vi måste tro, vad Gud säger om synden, och han framhåller den såsom mycket svår. Endast Golgata kan uppenbara syndens förskräcklighet. Om vi måste bära vår egen skuld, skulle den krossa oss under sin tyngd. Men den oskyldige, den syndfrie har trätt i vårt ställe. Han bar våra synder. Därför, “om vi bekänna våra synder”, så är Gud “trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh. 1: 9).JBS 140.1

Härliga sanning! Gud bibehåller sin egen lags rättfärdighet, men rättfärdigar dock alla, som tro på Jesus. “Vem är en sådan Gud som du? — du, som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och tillgiver den dess överträdelse, du, som icke behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd” (Mika 7: 18).JBS 140.2