“Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.”

Den sorg, som åsyftas här, är verklig hjärtesorg över synden. Jesus säger: “Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig” (Joh. 12: 32). Då en människa i sanning får se Jesus upphöjd på korsets träd, fattar hon även mänsklighetens syndfullhet. Hon förstår, att det var synden som gjorde, att härlighetens Herre blev plågad och korsfäst. Hon inser, att ehuru han älskat henne med outsäglig kärlek, har dock hennes liv varit en oavbruten följd av otacksamhet och uppror mot honom. Hon har övergivit sin bäste vän och föraktat himmelens bästa gåva. Hon har ånyo korsfäst Guds Son, ånyo genomstungit hans blödande och sargade hjärta. Hon är skild från Gud genom ett mörkt, brett och djupt svalg av synd, och hon sörjer med ett förkrossat hjärta.JBS 19.2

De som sörja, “skola bliva tröstade”. Gud uppenbarar vår skuld för oss, på det att vi må fly till Kristus och genom honom bliva frigjorda från syndens träldom samt få fröjda oss i Guds barns frihet. Med sann botfärdighet kunna vi falla ned inför korsets fot och där bliva befriade från vår tryckande syndabörda.JBS 20.1

Frälsarens ord innehålla ett budskap av hugsva- lelse för dem, som drabbats av lidande eller någon svår förlust. Våra sorger spira ej upp ur jorden. “Icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse” (Klag. 3:33). När Gud tillåter prövningar och lidanden att drabba oss, länder det till “vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet” (Hebr. 12: 10). Den prövning, som kännes så bitter och tung att bära, skall lända till vår välsignelse, om vi mottaga den i tro. Det grymma slag, som berövar oss vår jordiska glädje, skall vända vår blick mot höjden. Hur mången själ skulle aldrig hava lärt känna Jesus, om ej sorg eller smärta lett henne att söka hugsvalelse hos honom!JBS 20.2

Livets prövningar äro de medel, genom vilka Gud renar och polerar vår karaktär. De hammarslag och det mejslande, de gnidningar och den slipning, vi sålunda utsättas för, utgöra en smärtsam process; det kännes svårt för en själ att bliva tryckt mot polerskivan. Men därigenom blir stenen fasonerad, så att den kan fylla sin plats i det himmelska templet. Det är klart, att Mästaren ej består så mycket grundligt arbete på odugligt material. Endast hans dyrbara stenar slipas så, att de bliva passande för hans tempel.JBS 21.1

Herren vill hjälpa alla, som förtrösta på honom. Härliga segrar kunna vinnas, dyrbara lärdomar inhämtas och rika erfarenheter förvärvas av dem, som förtrösta på Herren.JBS 21.2

Vår himmelske Fader ömmar alltid för dem, som råkat ut för olycka och sorg. När David “gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud och med bara fötter” (2 Sam. 15: 30), såg Herren medlidsamt på honom. David var klädd i säck och aska, och hans samvete plågade honom. Hans yttre förödmjukelse vittnade om hans ånger. Under tårar och djup bedrövelse framhöll han sin sak för Gud, och Herren övergav ej sin tjänare. Aldrig var David mera dyrbar i Herrens ögon, än då han med samvetsförebråelse flydde för att rädda sitt liv ur sina fienders händer vilka av hans egen son eggats till uppror mot honom. Herren sade: “Alla, som jag älskar, dem tuktar och agar jag. Så gör nu bättring med all flit” (Upp. 3: 19). Kristus helar det förkrossade hjärtat och förädlar den bedrövade själen, till dess hon blir en passande boning för honom.JBS 21.3

Men när svårigheter komma, hur många av oss äro ej då lika Jakob! Vi tro, att de komma från fienden, och i mörkret brottas vi blint, till dess våra krafter äro uttömda, utan att finna någon tröst eller befrielse. Då Jakob vid dagens inbrott fann, att han kämpat mot förbundets Ängel, kastade han sig gråtande och hjälplös i den oändliga kärlekens sköte för att mottaga de välsignelser, hans själ längtat efter. Även vi behöva lära, att prövningar äro till nytta, och ej förakta Herrens aga eller försmäkta, då vi bliva bestraffade av honom.JBS 22.1

“Säll är den människa, som Gud agar ... Om han sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer. Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig” (Job 5: 17 -19). Till varje sargad själ kominer Jesus för att hel-brägdagöra henne. Ett liv av saknad, sorger och lidanden kan förljuvas genom att få erfara Jesu närvaro.JBS 22.2

Herren önskar ej, att vi skola förbliva nedtryckta av stumma sorger eller gå med svidande och förkrossade hjärtan, utan att vi skola blicka upp till honom och betrakta hans kärleksfulla anlete. Den välsignande Frälsaren står vid sidan av mången, som är så förblindad av tårar, att han ej kan urskilja honom. Han längtar efter att fatta vår hand och få oss att skåda upp till honom i barnslig tro samt tillåta honom att leda oss. Hans hjärta är öppet för våra sorger och våra prövningar. Han har älskat oss med en evig kärlek, och med kärleksfull ömhet har han omhuldat oss. Vi kunna förtrösta på honom och begrunda hans stora kärlek hela dagen igenom. Han vill lyfta själen upp över vardagslivets sorger och bekymmer och försätta den i ett tillstånd av frid och sällhet.JBS 23.1

Tänken härpå, I sorgens och lidandets barn, och fröjden eder i hoppet. “Och detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro” (1 Joh. 5:4).JBS 23.2

Saliga äro de, som gråta med Jesus av sympati med världen i dess sorg och av sorg över dess synd! I sådan sorg finnes ej rum för någon tanke på egna fördelar. Jesus var en smärtornas man. Han led så djup själsångest, att ingen penna kan beskriva det. Människornas missgärningar söndersleto hans själ. Han arbetade outtröttligt för att lindra människornas nöd och lidanden, medan hans eget hjärta nedtyngdes av sorg, i det han såg, att de ej ville komma till honom, på det att de måtte få liv.JBS 23.3

Alla Kristi efterföljare skola göra samma erfarenheter. De äro delaktiga i Kristi lidanden, men de skola även bliva delaktiga i den härlighet, som skall uppenbaras. Förenade med honom i hans arbete och drickande ur samma sorgens kalk, få de också dela hans glädje.JBS 24.1

Det var genom sina egna lidanden, som Jesus blev vår tröstare. Han har själv blivit delaktig i hela mänsklighetens lidanden, och därigenom att han lidit och blivit frestad, “kan han nu hjälpa dem, som frestas” (Jes. 63: 9; Hebr. 2: 18). I denna tjänst kan varje själ, som varit delaktig i Jesu lidanden, taga del. “Ty såsom Kristi lidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.” Herren har särskild nåd för de bed-rövade, och denna nåd äger förmåga att smälta hjärtan och vinna själar. Hans kärlek banar sig väg till det sårade och förkrossade hjärtat samt blir en helande balsam för dem som sörja. “Barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi, genom den tröst vi själva undfå av Gud, kunna trösta dem, som äro stadda i allahanda nöd” (2 Kor. 1: 5, 3, 4).JBS 24.2