Vår enda trygghet

Världen ser med tillfredsställelse på splittringen bland de kristna. Det gläder de ogudaktiga. Gud kräver en förändring hos sitt folk. Enighet med Kristus och med varandra är vår enda trygghet i dessa sista dagar. Låt oss inte göra det möjligt för Satan att peka på våra församlingsmedlemmar och säga: “Se hur dessa människor som står under Kristi fana hatar varandra. Vi har ingen anledning att vara rädda för dem så länge de använder mer tid till att kämpa med varandra än till att strida mot mina styrkor.”VFF3 263.4

Efter det att den helige Ande hade utgjutits drog lärjungarna ut för att tala om en uppstånden Frälsare, och deras enda önskan var att vinna människor. De gladde sig i den härliga gemenskapen med de heliga. De var milda, omtänksamma, självförnekande, villiga att göra vilket som helst offer för sanningens skull. I sitt dagliga umgänge med varandra visade de den kärlek som Kristus hade uppmanat dem att visa. Genom oegennyttigt tal och handling gjorde de sitt bästa för att tända denna kärlek i andras hjärtan.VFF3 264.1

De troende skulle alltid hysa denna kärlek som fyllde lärjungarnas hjärtan, efter det att den helige Ande hade kommit över dem. De skulle gå fram i villig lydnad för den nya befallningen: “Såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska var andra.” (Joh. 13:34.) Så nära skulle de vara knutna till Kristus att de skulle uppfylla hans krav. Kraften från en Frälsare som kunde rättfärdiggöra dem genom sin rättfärdighet, skulle verka ännu starkare genom dem.VFF3 264.2

Men de första kristna började att se efter fel hos varandra. När de hakade sig fast vid misstag och gav utrymme för ovänlig kritik, förlorade de Frälsaren ur sikte och såg inte den stora kärlek som han hade uppenbarat för syndare. De blev strängare med utvärtes ceremonier, mera nogräknade angående trons teori, skarpare i sin kritik. I ivern efter att döma andra glömde de sina egna misstag. De glömde den undervisning Kristus hade gett dem om broderskärlek. Och det sorgligaste av allt var att de inte visste om sin förlust. De förstod inte att lycka och glädje höll på att försvinna från deras liv och att de snart skulle komma att vandra i mörker därför att de hade utestängt Guds kärlek från sina hjärtan.VFF3 264.3

Aposteln Johannes insåg att broderskärleken höll på att dö bort i församlingen och han uppehåll sig särskilt vid detta. Ända till sin död uppmuntrade han de troende att ständigt visa kärlek mot varandra. Den tanken fyller hans brev till församlingarna. “Mina älskade, låtom oss älska varandra”, skriver han, “ty kärleken är av Gud och. . . . Gud har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skola leva genom honom. . . . . Mina älskade, om Gud så har älskat oss, då äro ock vi pliktiga att älska varandra,” (1 Joh. 4:7-11.)VFF3 265.1

I Guds församling idag råder stor brist på broderlig kärlek, Många som bekänner sig älska Frälsaren underlåter att älska dem som är förenade med dem i kristlig gemenskap. Vi har samma tro, är medlemmar även enda familj, är allesammans barn av samme himmelske Fader och vi har alla samma saliga hopp om odödlighet. Hur innerligt och ömt borde då inte de band som knyter oss samman vara. Världens människor lägger märke till oss för att se om vår tro har en helgande inverkan på våra sinnen. De upptäcker snart varje fel i vårt liv, varje inkonsekvens i våra handlingar. Låt oss inte ge dem någon anledning till att klandra vår tro.VFF3 265.2