Hemmissionsarbetet

Det sannfärdiga vittnet vänder sig till församlingen i Efesus och säger: “Jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek. Betänk då, varifrån du har fallit, och bättra dig och gör åter sådana gärningar, som du gjorde under din första tid. Varom icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake från dess plats, såframt du icke gör bättring.” (Upp. 2: 4,5.)VFF3 57.1

Till att börja med hade församlingen i Efesus utmärkt sig för en barnslig enkelhet och iver. En levande, allvarlig, hjärtlig kärlek till Kristus hade kommit till uttryck. De troende gladde sig i Guds kärlek, eftersom Kristus fanns i deras hjärtan genom sin inneboende närvaro. De gav uttryck för tacksamhet till Gud och deras tacksamma sinnelag stod i samklang med den himmelska familjens tacksägelse.VFF3 57.2

Världen visste om dem att de hade varit tillsammans med Jesus. Syndiga, botfärdiga människor som hade fått förlåtelse och som blivit renade och helgade, infördes i gemenskapen med Gud genom hans Son. De troende sökte med allvar efter att ta emot varje Guds ord och lyda det. De var fyllda av kärlek till Återlösaren och de hade som sitt högsta mål att vinna människor för honom. De tänkte sig aldrig att de skulle behålla Kristi nåds dyrbara skatter för sig själva. De kände betydelsen av sitt kall och drivna av budskapet om “frid på jorden bland människor till vilka han har behag”, brann de av längtan efter att förkunna det glada budskapet till jordens yttersta gränser.VFF3 57.3

Församlingens medlemmar var ett i avsikt och handling. Kärlek till Kristus var den gyllene kedja som knöt dem samman. De följdes åt att lära känna Herren mera och allt mera fullkomligt, och ljus, glädje och frid visade sig i deras liv. De besökte faderlösa och änkor i deras svårigheter och bevarade sig obefläckade av världen. Att underlåta att göra så, skulle enligt deras uppfattning ha varit att handla i motsats till deras bekännelse och ett förnekande av deras Återlösare.VFF3 58.1

I varje stad gick arbetet framåt. Människor blev omvända och de i sin tur kände att de måste berätta för andra om den ovärderliga skatten. De unnade sig ingen vila förrän de strålar som hade upplyst deras eget sinne lyste också på andra. Stora skaror av otroende människor lärde känna underlaget för det kristna hoppet. Varma, inspirerade, personliga vädjanden gjordes till de syndbetungade och vilsefarna, till de utstötta och till sådana som visserligen bekände sig till sanningen, men som älskade nöjen mer än de älskade Gud.VFF3 58.2

Men efter en tid började de troendes iver, deras kärlek till Gud och till varandra att avta. Kyla smög sig in i församlingen. Det uppstod tvister, och många ögon vändes bort från att betrakta Jesus som deras tros begynnare och fullkomnare. De skaror som kunde ha blivit överbevisade och omvända om de troende hade levat efter sanningen, blev inte varnade. Det var då som det sannfärdiga vittnet sände budskapet till församlingen i Efesus. Den brist de visade på intresse för människors frälsning var ett tecken på att de hade förlorat sin första kärlek, eftersom ingen kan älska Gud av hela sitt hjärta och hela sitt sinne och av hela sin själ och sin kraft, utan att älska dem som Kristus har dött för. Gud uppmanar dem att omvända sig och på nytt göra sina första gärningar. I motsatt fall skulle ljusstaken bli flyttad från sin plats.VFF3 58.3