Gud går till rätta med nationerna

Om amoréerna sade Gud: “I det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty ännu hava icke amoréerna fyllt sina missgärningars mått.” (1 Mos. 15: 16.) Trots att avguderi och korruption var utmärkande för denna nation, hade den ännu inte fyllt sina missgärningars mått och Gud ville inte ännu ge befallning om dess fullständiga utrotande. Folket skulle så tydligt få se den gudomliga kraften uppenbarad att de var utan ursäkt. Den medlidsamme Skaparen var villig att uthärda deras ogudaktighet ända till fjärde led. Om ingen förändring till det bättre skett, skulle hans straffdomar då drabba dem.VFF2 63.4

Med ofelbar noggrannhet håller den Oändlige fortfarande räkenskap med alla nationer. Så länge han erbjuder dem sin nåd med kallelse till bättring, pågår denna räkenskap. Men när synderna nått ett visst mått, vilket Gud bestämt, avkunnar han sin vredesdom. Räkenskapen är avslutad. Det gudomliga tålamodet är slut. Några böner om nåd för dem frambärs inte längre.VFF2 63.5

När profeten skådade ned genom tiderna såg han i en syn vår tid. Denna tids nationer har tagit emot omätlig nåd. De har fått himmelens rikaste välsignelser, men deras högmod, girighet, avgudadyrkan, gudsförakt och grova otacksamhet växer. De närmar sig snabbt den avslutande räkenskapsdagen.VFF2 63.6

Men det som får mig att bäva är, att de som har det största ljuset och de största förmånerna, har besmittats av den rådande ogudaktigheten. Påverkade av orättfärdigheten i deras omgivning har många, bland dem även sådana som bekänner sig tro adventbudskapet, kallnat och dragits bort genom den rådande ondskan. Det universella hån som sann fromhet och helgelse utsätts för, leder dem som inte lever nära Gud, att förlora vördnaden för hans lag. Om de av hjärtat följde ljuset och lydde sanningen, skulle denna heliga lag bli ännu dyrare, när den på detta sätt blir föraktad och åsidosatt. Ju mera påtaglig vanvördnaden för Guds lag blir, desto tydligare dras gränslinjen mellan dem som lyder den och världen. Kärleken till de gudomliga budorden växer hos den ena klassen i samma grad som föraktet ökar hos den andra.VFF2 63.7

Krisen närmar sig snabbt, räkenskaperna är snart avslutade och Guds hemsökelse är nära. Även om Gud är ovillig att straffa, måste han straffa och det med hast. De som vandrar i ljuset kommer att se tecknen på den annalkande vreden, men de ‘skall inte sitta i lugn och ro som åskådare till undergången och trösta sig själva med att Gud skall beskydda sitt folk på hemsökelsens dag. Nej, långt därifrån. De skall se det som sin plikt att ivrigt arbeta för att rädda andra, i det att de med stark tro blickar upp till Gud för att få hjälp. “Mycket förmår en rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft.” (Jak. 5: 16.)VFF2 65.1

Gudsfruktans surdeg har inte helt förlorat sin kraft. Vid den tid när faran är som störst för församlingen, suckar och ropar den lilla gruppen som lever i ljuset, över de styggelser som begås i landet. Men särskilt ivrigt ber den för de församlingsmedlemmar som följer världen.VFF2 65.2

Dessa trognas förböner är inte förgäves. Når Herren kommer som hämnare, kommer han också som beskyddare av dem som hållit ut i tron och bevarat sig obesmittade av världen. Det är nu Gud har lovat hämnas sina utvalda, fast han länge haft tålamod med dem.VFF2 65.3

‘Befallningen’lyder: “Gå igenom Jerusalems stad och teckna med ett tecken på pannan de män, som sucka och jämra sig Över alla styggelser som bedrivas därinne.” (Hes. 9: 4.) De som suckat och ropat har talat Livets ord, varnat, gett råd och vädjat. Några samtidigare vanärat Gud, ångrade sig och ödmjukade sig för honom. Men Herrens härlighet har lämnat Israel. Fast många fortfarande höll fast vid de kristna formerna saknades hans makt och närvaro.VFF2 65.4

Vid tiden för Guds vredesdom skall Kristi ödmjuka, hängivna efterföljare skiljas från den övriga världen genom sin själsångest, som de uttrycker i klagan, gråt, förebråelser och varningar. Under det att andra försöker överskyla det rådande onda och överallt ursäktar ondskan, skall de som nitälskar för Guds ära och älskar människorna, inte undvika att handla för att vinna någons ynnest. Deras rättfärdiga sinnen lider av att varje dag konfronteras med de ogudaktigas ord och gärningar. De står maktlösa inför den tilltagande vågen av orättfärdighet och fylls av djup sorg och ängslan. De sörjer inför Gud över att se kristendomen ringaktad t.o.m. i hemmen hos dem som haft det sanna ljuset.VFF2 66.1

De sörjer och lider när de ser att stolthet, girighet, själviskhet och aHt slags bedrägeri råder i församlingen. Guds Ande som tvingas att tillrättavisa, stöts bort, medan Satans tjänare triumferar. Gud vanäras, när sanningen inte har något inflytande.VFF2 66.2

Den klass av bekännare som inte sörjer över sitt eget andliga förfall och över andras synder, kommer inte att få Guds insegel. Herren befaller sina sändebud: “Dragen fram i staden efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och haven ingen misskund. Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som har tecknet på sig; och I skolen begynna vid min helgedom. Och de begynte med de äldste, med de män som stodo framför tempelhuset.” (Hes. 9: 5,6.)VFF2 66.3

Här ser vi att församlingen, Herrens helgedom, var den som först drabbades av Guds vrede. De äldste, dem som Gud gett stort ljus och som skulle vaka över folkets andliga intressen, hade svikit förtroendet. De intalade sig att det inte var nödvändigt att rätta sig efter under eller tecken på Guds makt såsom i forna dagar. Tiderna har förändrats. Dessa ord styrker deras otro och de säger: “Herren kommer inte att göra varken gott eller ont. Han är alltför nåderik för att hemsöka sitt folk.” “Allt står väl till och ingen fara är på färde.” Dessa män kommer aldrig mer att höja sin röst lik en trumpet för att visa Guds folk deras överträdelser och Jakobs hus deras synder. Dessa stumma hundar som inte ger något skall, är just de som kommer att smaka Guds vrede. Alla förgås de tillsammans.VFF2 66.4