De var inte glömda

Men även om människor var grymma och hämndgiriga eller visade brottslig försumlighet ifråga om det allvarliga ansvar som vilade på dem, hade Gud inte glömt att visa sin kärleks välvilja mot sina apostlar. Hela himmelen intresserade sig för dessa människor som led för Kristi skull. Änglar sändes att besöka fängelset. Jorden darrade för deras steg. De med tunga bommar stängda fängelsedörrarna slogs upp på vid gavel, kedjor och bojor föll från händer och fötter på fångarna och ett starkt ljus flödade in i fängelset.LFT 202.2

Fängelseföreståndaren hade med förvåning lyssnat till de fängslade apostlarnas sånger och böner. När de hade förts in i fängelset hade han sett deras svullna och blödande sår. Han hade själv låst fast deras fötter i stocken. Han hade väntat sig att ifrån dem få höra bittra rop av smärta och förbannelser, men i stället hade han fått höra sånger av glädje och lovprisande. Med dessa ljud i sina öron hade fängelseföreståndaren fallit i djup sömn. Nu väcktes han av jordbävningen som skakade fängelsemurarna.LFT 202.3

Orolig rusade han upp. Han blev förskräckt, då han såg att fängelsets alla dörrar var öppna. Han bävade inför tanken på, att fångarna hade flytt. Han kom ihåg hur Paulus och Silas under mycket stränga föreskrifter hade överlämnats i hans vård kvällen förut. Han var övertygad om att dödsstraff skulle bli följden av hans skenbara vårdslöshet. I sin bittra förtvivlan tyckte han att det skulle vara bättre för honom att dö för egen hand än att underkasta sig en vanhedrande avrättning. Han drog sitt svärd för att döda sig själv, när han hörde Paulus tala till honom med dessa uppmuntrande ord: “Gör dig intet ont; ty vi äro alla här.” Alla fångar var kvar på sina platser. De hölls tillbaka av Guds kraft som utövades genom en medfånge.LFT 203.1

Den hårda behandling som apostlarna hade utsatts för av fängelseföreståndaren, hade inte väckt några hämndkänslor hos dem. Paulus och Silas besjälades av Kristi anda och inte av någon hämndlystnadens anda. Deras sinnen var fyllda av Frälsarens kärlek. De kände därför inte någon ovilja mot sina förföljare.LFT 203.2

Fängelseföreståndaren sänkte sitt svärd och sade till om att man skulle föra fram ljus och skyndade in i den innersta fängelsehålan. Han ville se vad det var för slags människor som med vänlighet hade återgäldat den grymhet med vilken de hade behandlats. Då han kom in i den cell där apostlarna fanns, kastade han sig ned inför dem och bad dem om förlåtelse. Sedan förde han dem ut på den yttre fängelsegården och frågade: “I herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?”LFT 203.3

Fängelseföreståndaren hade darrat då han såg Guds vrede ta sig uttryck i jordbävningen. När han trodde att fångarna hade undkommit var han beredd att dö för egen hand. Nu tycktes alla dessa saker vara av liten betydelse jämfört med den nya, egendomliga fruktan som upprörde hans sinne. Nu kände han en stark önskan om, att få äga det lugn och den hoppfullhet som dessa apostlar hade visat under lidande och förolämpningar. Han såg himmelens ljus i deras ansikten. Han visste att Gud hade ingripit på ett undergörande sätt för att rädda deras liv. Och nu kom med egendomlig kraft den besatta kvinnans ord tillbaka i hans minne: “Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för eder frälsningens väg.”LFT 204.1