Ensamhet och främlingskap

I denna stora stad, där Gud inte tillbads, kände sig Paulus ytterligt isolerad. Han längtade efter sina medarbetares hjälp och sympati. Att Paulus kände sig ytterligt ensam och utan vänner framgår av hans första brev till församlingen i Tessalonika, där han säger att han sänder Timoteus till dem och stannar ensam kvar i Aten tillsammans med Silvanus. (1 Tess. 3:1.) Till synes oöverstigliga hinder reste sig i hans väg. Det såg fullkomligt omöjligt ut för honom att få något tillfälle att vinna folkets uppmärksamhet.LFT 220.2

Under det att Paulus väntade på Silas och Timoteus var han emellertid inte overksam. “Han höll. . . i synagogan samtal med judarna och med dem som ‘fruktade Gud’, så ock på torget, var dag, med dem som han träffade där.” Men hans huvudsakliga uppgift i Aten var att förkunna frälsningens glada budskap för dem som inte hade någon klar uppfattning om Gud och Guds avsikter med den fallna mänskligheten. Aposteln skulle snart möta hedendomen i dess mest utstuderade och förförande form.LFT 220.3

Det dröjde inte länge förrän atenarna upptäckte att en egendomlig lärare hade kommit till staden som förkunnade nya och sällsamma läror för folket. Några av dessa sökte upp Paulus och inledde samtal med honom. Snart samlades en skara lyssnare omkring dem. Några var benägna att förlöjliga aposteln som en, som stod långt under dem, både socialt och intellektuellt. Dessa sade föraktfullt till varandra: “Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?” Andra sade om honom att “eftersom han förkunnade evangelium om Jesus och om uppståndelsen”, måste han “vara en förkunnare av främmande gudar”.LFT 220.4

Bland dem som samlades omkring Paulus på marknadsplatsen fanns “några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av stoikernas”. Men dessa och alla andra som kom i kontakt med honom, upptäckte snart att han hade en kunskap som till och med var större än deras egen. Hans intellektuella förmågor tilldrog sig de lärdas respekt. Hans allvarliga, logiska framställning och hans vältalighet vann alla de församlades uppmärksamhet. Hans åhörare måste medge att han inte var någon nybörjare. De medgav att han kunde möta alla grupper med övertygande argument till stöd för de läror som han undervisade om. Så stod aposteln där oförskräckt och mötte sina motståndare med deras egna argument. Han bemötte logik med logik, filosofi med filosofi och vältalighet med vältalighet.LFT 221.1

Hans hedniska motståndare påminde honom om Sokrates’ öde. Denne hade ju dömts till döden på grund av att han förkunnade främmande gudar. De rådde därför Paulus att inte riskera sitt liv på samma sätt. Men apostelns föreläsningar åhördes med spänd uppmärksamhet. Med sin okonstlade visdom vann han deras respekt och beundran. Han lät sig inte nedtystas vare sig av filosofernas vetenskap eller ironi. När de insåg att han hade bestämt sig för att fullfölja sitt uppdrag bland dem och att under alla omständigheter framföra vad han hade att säga, beslöt de sig för att lyssna till honom.LFT 221.2

De förde honom därför till Areopagen. Detta var för atenarna en av deras mest heliga platser. Det som hade inträffat där var av sådan karaktär att folket hyste en vidskeplig vördnad, som hos några tog form av skräckfylld fruktan. Det var på denna plats som angelägenheter som hade samband med religionen ofta omsorgsfullt övervägdes av män som hade i uppdrag att döma i alla viktigare moraliska frågor liksom i borgerliga angelägenheter.LFT 222.1

Här, långt borta från genomfartsvägarnas folkvimmel och trafiklarm, kunde man lyssna till aposteln utan att bli störd. Omkring honom samlades konstnärer, skalder och filosofer — Atens lärda och visa, som vände sig till honom med orden: “Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar? Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi vilja nu veta vad detta skall betyda.”LFT 222.2

I denna allvarliga och ansvarsfyllda stund var aposteln lugn och samlad. Han hade ett betydelsefullt budskap att framföra. Hans framställning övertygade lyssnarna om att han inte var någon pratmakare. “Atenare”, sade han, “jag ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare. Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har jag ock funnit ett altare med den inskriften: ‘Åt en okänd Gud’. Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det, är det jag nu kommer med budskap till eder.” Trots all sin begåvning och allmänna kunskap, var dessa människor helt okunniga om den Gud som hade skapat världsalltet. Ändå fanns det ibland dem de som längtade efter en djupare kunskap. De sökte sig trevande mot den Evige.LFT 222.3

Med sin hand utsträckt mot templet, som var fyllt av avgudabilder, lade Paulus hela sin själ i sin förkunnelse och avslöjade atenarnas falska religion. De mest insiktsfulla av hans lyssnare blev förvånade över vad de hörde. Han visade sig vara väl förtrogen med deras konst, litteratur och religion. Han pekade på deras statyer och avgudar och förklarade att Gud inte kunde jämföras med någonting sådant som mänsklig konst kunde framställa. Dessa statyer kunde inte på minsta sätt framställa Guds härlighet. Han påminde dem om att dessa statyer inte hade liv, utan måste betjänas av människor för att kunna röra sig. Därför var de som tillbad dessa i alla avseenden överlägsna de avgudar som de tillbad.LFT 222.4

Paulus förde sina avgudadyrkande lyssnares tankar utanför gränserna av deras falska religion till en riktig uppfattning av den gudom som de hade kallat för “en okänd Gud”. Den gudom som han nu förklarade för dem, var oberoende av människan. Han behövde inte människors hjälp för att öka sin makt och härlighet.LFT 223.1

Folket fördes med av beundran för Paulus’ ivriga och logiska framställning av den sanne Gudens egenskaper — hans skapande makt och hans försyns övervakande ledning. Med ivrig och brinnande vältalighet förklarade aposteln: “Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som är gjorda med händer, ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och allt.” Himmelen vore inte stor nog att rymma Gud, hur mycket mindre var inte då de tempel som människor hade byggt.LFT 223.2