Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Löftestiden - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Ändå förhärdade de sig

    I Andens kraft berättade Paulus om sin egen mirakulösa omvändelse. Han vittnade om sitt förtroende för Gamla Testamentets skrifter som hade blivit så fullständigt uppfyllda i Jesus av Nasaret. Han talade med en allvarlig uppriktighet. Hans lyssnare kunde inte annat än inse att han av allt sitt hjärta älskade den korsfäste och uppståndne Frälsaren. De såg att hans sinne var uppfyllt av Kristus, att hela hans liv var förenat med hans Herre. Så intrycksfull var hans framställning, att endast de som var fyllda av det bittraste hat mot den kristna religionen, kunde förbli opåverkade av den.LFT 232.1

    Men judarna i Korint förhärdade sig inför de bevis som så klart framställdes av aposteln. De vägrade att lyssna till hans vädjanden. Samma anda som hade kommit dem att förkasta Kristus, fyllde dem med vrede och raseri mot hans budbärare. Om Gud inte särskilt hade skyddat honom, för att han skulle kunna fortsätta att förkunna evangelii budskap för de icke-judiska folken, skulle de ha gjort slut på hans liv.LFT 232.2

    Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade han stoftet av sina kläder och sade till dem: ‘Edert blod komme över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till hedningarna.’ Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titus Justus, som ‘fruktade Gud’, denne hade sitt hus invid synagogan.LFT 233.1

    Silas och Timoteus hade kommit från Macedonien för att hjälpa Paulus. Tillsammans arbetade de nu för dem som inte var judar. För dessa, såväl som för judarna, predikade Paulus och hans medarbetare Kristus som den fallna mänsklighetens Frälsare. De undvek svårförstådda och långsökta förklaringar. Som korsets budbärare talade de om universums högste Härskare, om världens Skapare. De talade om hans egenskaper och makt. De var upptända av kärleken till Gud och till hans Son. De vädjade till de icke-judiska folken att betrakta det oändliga offer som gjorts för människans skull. De visste att om dessa, som så länge hade famlat i gudsfrånvändhetens mörker, bara kunde se ljuset strömma från Golgata kors, skulle de dras till Återlösaren. “När jag har blivit upphöjd” , hade Frälsaren förklarat, “skall jag draga alla till mig.” — Joh. 12:32.LFT 233.2

    Evangelii arbetare i Korint förstod de fruktansvärda faror som hotade dem för vilka de arbetade. Det var därför med en stark känsla av sitt ansvar som de förkunnade evangelium sådant det är i Jesus. Deras budskap var klart, enkelt och bestämt - “Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både bland dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade. För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra äro vi en lukt från liv till liv.” Evangelium uppenbarades emellertid inte bara i deras ord utan också i deras dagliga liv. Änglar samarbetade med dem. Guds nåd och kraft visade sig genom att många blev omvända. “Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom trodde och läto döpa sig.”LFT 233.3

    Den illvilja med vilken judarna alltid hade betraktat apostlarna blev nu ännu starkare. När Krispus blev omvänd och döpt hade detta en upphetsande effekt på dessa hårdnackade förföljare i stället för att övertyga dem. De kunde inte komma med några argument som motbevisade Paulus’ förkunnelse. I brist på sådana tillgrep de bedrägerier och ondskefulla angrepp. De hädade evangelium och Jesu namn. I sin blinda vrede kunde de inte finna ord som var bittra nog, inga metoder som var skändliga nog för dem att använda. De kunde inre förneka att Kristus hade utfört underverk. De förklarade emellertid att han hade utfört dem genom Satans makt. De försäkrade fräckt att de sällsamma gärningar som Paulus utförde kom från samma källa.LFT 234.1

    Även om Paulus hade en viss framgång i Korint, var han nästan på väg att ge upp, då han såg och hörde den gudsfientlighet som härskade i den fördärvade staden. Den lastbarhet som han såg hos dem som inte var judar, och det förakt och de förolämpningar som han utsattes för från judarnas sida, kom honom att känna sig mycket beklämd. Han tvivlade på det förståndiga i att försöka bygga upp en församling av det material som han fann här.LFT 234.2

    Under det att han lade planer för att lämna staden för att söka sig till ett mer lovande fält, samtidigt som han uppriktigt och allvarligt försökte förstå vad som var hans plikt, uppenbarade sig Herren för honom i en vision och sade: “Frukta icke, utan tala och tig icke; ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.” Paulus förstod att detta var en uppmaning till honom att stanna kvar i Korint och att det var en garanti för att Gud skulle ge honom skörd av det evangelium han förkunnade. Han kände sig nu styrkt och uppmuntrad och fortsatte med iver och uthållighet sitt arbete där.LFT 234.3

    Apostelns arbete begränsades inte till offentlig förkunnelse. Det fanns många som inte skulle ha kunnat nås på detta sätt. Han använde mycken tid till att gå från hus till hus. Detta gav honom tillfälle att få komma in i familjekretsen. Han besökte de sjuka och sörjande, tröstade de förtvivlade och försökte lätta bördorna för de förtryckta. I allt vad han sade och gjorde förhärligade han Jesu namn. På detta sätt arbetade han “i svaghet och med fruktan och mycken bävan”. (1 Kor. 2:3.) Han oroade sig över att hans undervisning kanske skulle visa sig bygga på mänskliga, snarare än på gudomliga insatser.LFT 235.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents