Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Löftestiden - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Breven till Tessalonika

    Breven till Tessalonika

    Paulus hade blivit mycket uppmuntrad av att Silvanus och Timoteus under hans vistelse i Korint hade kommit från Macedonien. De hade fört med sig goda nyheter om de “gärningar i tron” och det “arbete i kärleken” som hade utförts av dem, som tog emot evangelium under evangelii budbärares första besök i Tessalonika. Paulus kände den djupaste omsorg om och sympati för dessa troende. De hade ju mitt under svårigheter och motgångar förblivit trogna mot Gud. Han längtade efter att personligen få besöka dem. Då detta inte var möjligt, skrev han brev till dem.LFT 239.1

    I detta brev till församlingen i Tessalonika ger aposteln uttryck åt sin tacksamhet till Gud för de glädjefyllda nyheterna om deras tillväxt i tron. “Nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder fått hugnad i all nöd och allt vårt lidande. Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren. Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för all den glädje som vi genom eder hava inför Gud? Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra ansikten och avhjälpa, vad som kan brista i eder tro.” “Vi tacka Gud alltid för eder alla, när vi tänka på eder i våra böner. Ty oavlåtligen ihågkomma vi inför vår Gud och Fader edra gärningar i tron och edert arbete i kärleken och eder ståndaktighet i hoppet, i vår Herre Jesus Kristus.”LFT 239.2

    Många av de troende i Tessalonika hade vänt sig från avgudarna för att tjäna den levande och sanne Guden. Det hade berättats om dem att de “mitt under stort betryck” hade tagit emot Ordet “med glädje i helig ande”. Aposteln förklarade att de genom sin trofasthet att följa Kristus hade blivit “ett föredöme för alla de troende i Macedonien och Akaja”. Dessa berömmande ord var inte oförtjänta. ‘“y från eder”, skrev han, “har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på Gud blivit känd.”LFT 240.1

    De som tagit emot evangelium i Tessalonika var verkliga missionärer. De brann av iver för sin Frälsare, som hade befriat dem från “den kommande vredesdomen”. Genom Kristi nåd hade en sällsam förvandling ägt rum i deras liv. När de talade Herrens ord åtföljdes det av kraft. Människor blev vunna av de sanningar som framställdes. Skaran av de kristna ökade.LFT 240.2

    I detta första brev hänvisar Paulus till sitt sätt att arbeta bland folket i Tessalonika. Han förklarar att han inte hade försökt vinna människor genom bedrägeri eller list. “Därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom som prövar våra hjärtan. Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I, ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss vinning — Gud är vårt vittne. Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller av andra, fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina späda barn. l sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra liv för eder, ty I haven blivit oss kära.”LFT 240.3

    I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, fortsatte aposteln, I veten, och han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo oss mot eder, I som tron. Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en av eder, såsom en fader sina barn, och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig Gud, honom som kallar eder till sitt like och sin härlighet.LFT 240.4

    Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud, för att I, när I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett ord som ock är verksamt I eder som tron. Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I?LFT 241.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents