Farhågor bekräftade

När Paulus fick den här beskrivningen, förstod han att hans värsta farhågor var riktiga. Men ändå ville han inte ge efter för tanken att hans arbete skulle ha varit förgäves. Med hjärteångest och med “många tårar” sökte han råd hos Gud. Han skulle med glädje genast ha gjort ett besök i Korint, om det hade varit klokt att göra så. Men han förstod att församlingen i sitt dåvarande tillstånd inte skulle få någon nytta av hans arbete. Därför sände han Titus för att bereda väg för honom, så att han själv skulle kunna besöka dem senare. Därefter undertryckte aposteln alla personliga känslor ifråga om de troendes beteende, som hade visat en sådan underlig förvändhet. Aposteln inriktade hela sitt sinne mot Gud och skrev till församlingen i Korint ett av de rikaste, mest kraftfulla och instruktiva av alla sina brev.LFT 282.2

Med anmärkningsvärd klarhet besvarade han alla de frågor som församlingen hade framlagt för honom. Han framhöll principer som, om man följde dem, skulle leda församlingens medlemmar till en högre andlig upplevelse. De befann sig i fara. Paulus kunde inte uthärda tanken att i denna kritiska situation misslyckas att nå fram till dem. Han varnade dem uppriktigt för de faror som hotade och tillrättavisade dem för deras synd. Han riktade deras uppmärksamhet på nytt till Kristus och försökte återuppliva deras tidigare kristna iver och hängivenhet.LFT 283.1

Apostelns stora kärlek till de troende i Korint visade sig i hans kärleksfulla hälsning till församlingen. Han påminde dem om deras upplevelse, då de blev omvända från avgudadyrkan till att tjäna den sanne Guden. Han påminde dem om den helige Andes gåvor, som de hade fått ta emot. Han visade att det var deras förmån att ständigt göra nya framsteg i det kristliga livet, till dess att de uppnådde den renhet och helgelse som finns i Kristus. “I haven i honom”, skrev han, “blivit rikligen begåvade i alla stycken, i fråga om allt vad tal och kunskap heter. Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder, så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse.”LFT 283.2

Paulus talade öppet om de stridigheter som hade uppstått i församlingen i Korint och förmanade medlemmarna att upphöra med alla tvister. “Jag förmanar eder, mina bröder”, skrev han, “vid vår Herres, Jesu Kristi, namn att alla vara eniga i edert tal och att icke låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt.”LFT 283.3

Aposteln kände sig fri att nämna hur och genom vilka han hade fått upplysning om den splittring som rådde i församlingen. “Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder, mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder.”LFT 283.4

Paulus var en inspirerad apostel. De sanningar som han förkunnade för andra hade han fått ta emot “genom uppenbarelse”. Gud avslöjade emellertid inte alltid sitt folks tillstånd på detta direkta sätt. I det här fallet hade de som var intresserade av den korintiska församlingens framgång och som hade sett det onda smyga sig in, lagt fram saken för aposteln. Genom de gudomliga uppenbarelser som han tidigare hade fått, kunde han nu bedöma den utveckling som skett. De som uppriktigt sökte upplysning tog emot hans budskap som Kristi förmaning, fastän Gud inte hade gett honom någon ny uppenbarelse för just detta tillfälle. Guds Ande hade visat honom de svårigheter och faror som skulle uppstå inom församlingarna. När denna onda utveckling kom till uttryck, visste aposteln vad det betydde. Han hade fått i uppdrag att försvara och skydda församlingen. Han skulle vaka över dess medlemmar som den som skall göra räkenskap inför Gud. Var det då inte följdriktigt och korrekt att han fäste avseende vid dessa rapporter om den anarki och de strider som rådde bland dem? Naturligtvis var detta i högsta grad riktigt. Den tillrättavisning han sände dem var därför i lika hög grad skriven under Guds Andes inspiration som något annat av hans brev.LFT 284.1