Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Löftestiden - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Allas ansvar för alla

    Det var inte Guds avsikt att de troende, som hade betydligt större förmåner än vad den judiska nationen hade haft, skulle ge mindre frikostigt än dessa hade gett. “Var och en åt vilken mycket är givet”, förklarade Frälsaren, av honom skall mycket varda utkrävt.” — Luk. 12:48. Den frikostighet som krävdes av hebréerna var till största delen avsedd att bli till nytta för deras eget land. Idag sträcker sig evangelii verk över hela jorden. Kristus har lagt evangelii skatter i sina efterföljares händer. På dem har han lagt ansvaret för att förkunna frälsningens glada budskap för världen. Därför måste också vårt ansvar vara så mycket större än det gamla Israels.LFT 316.2

    I den mån som det evangeliska arbetet blir alltmer omfattande, skall ropen på hjälp bli allt fler och mer vanliga. Om dessa rop på hjälp skall kunna tillgodoses, måste de kristna följa uppmaningen: “Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat.” — Mal. 3:10. Om de som bekänner sig vara Kristi efterföljare, troget skulle komma till Gud med sin tionde och sina offergåvor skulle hans förrådshus vara fullt. Det skulle då aldrig uppstå några tillfällen, då man måste tillgripa utställningar, lotterier och fester för att samla pengar för det evangeliska arbetets underhåll.LFT 316.3

    Människor frestas att använda sina pengar för att tillfredsställa sin njutningslystnad, till delikatesser, kläder och utsmyckning av sina hem. Många församlingsmedlemmar tvekar inte att använda sina pengar till sådana saker, frikostigt och till och med slösaktigt. Men när man ber dem att ge något för att befrämja det evangeliska arbetet gör de invändningar. Kanske känner de, att de inte gärna kan låta bli att ge något. Då ger de knapphändigt en summa som betydligt understiger det som de ofta använder för att tillfredsställa sin lystnad efter saker som de inte behöver. De visar inte någon verklig kärlek till tjänsten för Kristus; inget uppriktigt intresse för människors frälsning. Är det då att undra på att sådana människors kristna liv ofta för en förkrympt, sjuklig tillvaro?LFT 317.1

    Den som är upptänd av kärlek till Kristus, kommer att betrakta det inte bara som en plikt, utan som en glädje att hjälpa till för att befrämja det högsta och heligaste uppdrag som överlämnats till människor — uppdraget att för världen framlägga godhetens, barmhärtighetens och frälsningens rikedomar.LFT 317.2

    Det är girigheten som kommer människor att för egna, själviska önskemål använda de medel som med rätta tillhör Gud. En sådan anda ät lika motbjudande för honom nu, som den var då hans profet strängt tillrättavisade hans folk då han sade: “Menen I då att en människa får röva från Gud? Ty I röven ju från mig. Åter frågen I: ‘På vad sätt hava vi rövat från dig?’ Jo, i fråga om tionden och offergärden. Förbannelse har drabbat eder, men ändå röven I från mig, så många I äten.” — Mal. 3:8, 9.LFT 317.3

    Frikostighet är himmelens anda. Den finner sitt högsta uttryck i Kristi offer på korset. För vår skull utgav Fadern sin enfödde Son. Kristus lämnade allt han hade och uppoffrade sig själv för människans frälsning. Golgata kors skulle vädja till alla Kristi efterföljares känsla av frikostighet. Den princip som där kommer till uttryck, är att ge, ge. “Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra som Han vandrade.” — 1 Joh. 2:6LFT 317.4

    Å andra sidan är själviskheten Satans anda. Den princip som illustreras i de materialistiskt inriktade människornas liv är, att tillskansa sig mer och mer. På det sättet hoppas de kunna försäkra sig om lycka och ett behagligt liv, men frukten av deras sådd blir misär och död.LFT 318.1

    Så länge Gud inte upphör att välsigna sina efterföljare kan de inte bli befriade från förpliktelsen att återlämna till honom den del som han gör anspråk på. De skulle inte bara återlämna den del som tillhör honom utan också komma till honom med frikostiga gåvor som tackoffer. Med glädje skulle de helga åt sin Skapare “förstlingsfrukten” av rika gåvor — sina mest utsökta ägodelar, sin bästa och heligaste tjänst. Därigenom skall de vinna rika välsignelser. Gud skall själv göra deras inre likt “en vattenrik trädgård. . . vars vatten aldrig tryter”. Och när den sista stora skörden insamlas, skall de människor som de har vunnit för sin Mästare, vara belöningen för deras osjälviska användande av de gåvor som han lånat dem.LFT 318.2

    Guds utvalda budbärare, som är sysselsatta i offensivt arbete, skulle aldrig tvingas att kämpa på egen bekostnad utan stöd av sina medkristnas sympati och villiga underhåll. Församlingens medlemmar skall handla frikostigt mot dem som övergett sina yrken för att ägna sig åt förkunnargärningen. När Guds budbärare uppmuntras, går hans verk kraftigt framåt. Men när man undanhåller dem deras berättigade understöd på grund av människors själviskhet, blir deras arbetsmöjligheter begränsade och deras användbarhet ofta allvarligt kringskuren.LFT 318.3

    Guds ogillande väcks mot dessa som gör anspråk på att vara hans efterföljare, men som ändå tillåter helgade Kristi medarbetare att lida brist på livets nödvändigheter medan de är sysselsatta i aktiv tjänst. Dessa själviska människor kommer att få stå till svars inte bara for sitt missbruk av Guds pengar utan för det missmod och det bekymmer som deras handlingssätt har orsakat hos hans trofasta budbärare. De som har kallats att arbeta i förkunnargärningen och som har uppgett allt för att gå in i tjänsten för Gud, borde för sin självuppoffrande möda få en lön som räcker för att underhålla dem själva och deras familjer.LFT 318.4

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents