Oviss framtid

“Och se”, fortsatte Paulus, “bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan att veta, vad där skall vederfaras mig; allenast det vet jag, att den helige Ande i den ena staden efter den andra betygar för mig och säger, att bojor och bedrövelse vänta mig. Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv, om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium. Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.”LFT 368.1

Detta var något som Paulus inte tänkt säga, men under det att han talade, kom inspirationens Ande över honom och bekräftade hans farhågor att detta var sista gången han skulle träffa de kristna i Efesus.LFT 368.2

Därför betygar jag för eder nu i dag, att jag icke bär skuld för någons blod. Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut. Ingen fruktan att förolämpa, ingen önskan att vinna någons vänskap eller gillande kunde förmå Paulus att avstå från att framhålla den undervisning som Gud hade gett honom för att varna och tillrättavisa dem. Gud väntar även i vår tid att hans budbärare utan fruktan skall förkunna evangelium och förverkliga Bibelns föreskrifter. En Kristi förkunnare skall inte förkunna enbart sådant som är behagligt för dem att höra, samtidigt som han döljer annat som skulle förorsaka dem smärta. Han skall med djup omsorg lägga märke till karaktärens utveckling hos församlingsmedlemmarna. Om han ser att några av dem utövar synd, måste han som en trogen herde ge dem den undervisning från Bibeln som är tillämplig i deras fall. Om han tillät dem att i sitt övermod få fortsätta utan att varna dem, skulle han göras ansvarig får deras eviga öde. Den förkunnare som vill vara trogen mot sitt upphöjda uppdrag, måste ge sin församling en trogen undervisning om varje lära i evangelium. Han skall visa dem vad de måste vara eller göra för att framstå fullkomliga på Guds dag. Bara den som är en trogen förkunnare av evangelium kommer att vid sitt arbetes avslutning kunna säga såsom Paulus: Jag bär icke skuld för någons blod.LFT 368.3

Så haven nu akt på eder själva, förmanade aposteln de äldste, och på hela den hjord, i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod. Om evangelii förkunnare ständigt tänkte på att de som de vårdar sig om, har köpts med Kristi blod, skulle de få en djupare känsla av betydelsen av sitt arbete. De skulle ge akt på sig själva och på sin hjord. De skulle genom sitt eget exempel belysa och inskärpa sin undervisning. När de undervisar andra om livets väg skulle de inte ge dem någon orsak till att tala illa om evangelium. Som Kristi representanter skulle de alltid hävda hans namns ära. Genom sin helgelse, sitt rena liv och sitt sätt att tala skulle de visa sig värdiga sin höga kallelse.LFT 368.4

De faror som hotade församlingen i Efesus hade uppenbarats för aposteln. “Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder och att de icke skola skona hjorden. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är för att locka lärjungarna att följa sig.” Paulus blev djupt bekymrad för församlingen, då han såg in i framtiden och såg hur församlingen skulle angripas av både yttre och inre fiender. Med högtidligt allvar förmanade han sina bröder att troget vaka över sin heliga kallelse. Han framhöll sitt eget outtröttliga arbete bland dem som en förebild: “Vaken därför och kommen ihåg, att jag i tre års tid, natt och dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av eder.”LFT 368.5

Och nu, fortsatte han, anbefaller jag eder åt Gud och hans nåds ord, åt honom som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland alla som äro helgade. Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon. Några av de kristna i Efesus var välbärgade, men Paulus hade aldrig personligen sökt utnyttja detta för personlig vinning. Det ingick inte i hans budskap att rikta uppmärksamheten på sina egna behov. Dessa mina händer, förklarade han, hava gjort tjänst för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit med mig. Under sitt enträgna arbete och sina omfattande resor för Kristi sak kunde han inte bara sörja för sina egna behov utan också avstå en del för att underhålla sina medarbetare och för att hjälpa de fartiga. Detta kunde han bara göra genom ständigt arbete och under den största sparsamhet. Han kunde därför med rätta framhålla sig själv som ett föredöme, då han sade: I allt har jag genom mitt föredöme visat eder, att man så under eget arbete bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, huru han själv sade: ‘Saligare är att giva än att taga.’LFT 368.6