Motstridiga åsikter

Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med ljudelig röst inför Rådet: ‘Mina bröder, jag är farisé, en avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.LFT 384.1

Knappt hade han sagt detta förrän en strid uppstod mellan fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad. Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna bekänna sig tro på både det ena och det andra. Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: ‘Vi finna intet ont hos denne man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med honom.’”LFT 384.2

I den förvirring som nu uppstod försökte sadducéerna ivrigt att infånga aposteln, så att de skulle kunna döda honom. Men fariséerna var lika ivriga att skydda honom. “Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten, att de skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.”LFT 384.3

När Paulus litet senare tänkte igenom dagens påfrestande upplevelser, blev han rädd att hans ankomst till Jerusalem möjligen hade varit ett misstag och hade ogillats av Gud. Kunde det vara så att han hade begått ett misstag med att besöka Jerusalem? Hade hans önskan att handla i överensstämmelse med församlingens ledare lett till detta förödande resultat?LFT 385.1

Den ställning som judarna hade som Guds föregivna folk inför den icke-judiska världen orsakade aposteln svåra bekymmer. Vad skulle dessa icke-judiska myndigheter tänka om dem som gjorde anspråk på att vara Guds tillbedjare och att inneha ett heligt ämbete? De lät sig ju ändå behärskas av en blind, oresonlig vrede. De försökte döda sina trosfränder som vågade avvika från dem i sin religiösa tro. De förvandlade sin högtidliga rådsförsamling till en plats för strider och tumult. Paulus kände inom sig att Guds namn hade blivit vanärat inför de icke-judiska folken.LFT 385.2

Nu var Paulus i fängelse. Han visste att hans fiender i sitt oresonliga hat inte skulle tveka att använda vilka medel som helst för att röja honom ur vägen. Kunde det vara så att hans arbete för församlingarna hade avslutats? Skulle nu “glupande ulvar” vinna inträde hos dem? Kristi sak vilade tungt på hans sinne. Med stor ängslan tänkte han på de faror som hotade de långt från varandra spridda församlingarna. De stod ju utan allt skydd för just sådana män som dessa som angripit honom i Stora rådet. Djupt bedrövad och nedstämd började han gråta och bedja.LFT 385.3

Gud hade emellertid inte övergett sin budbärare i denna mörka stund. Han hade beskyddat honom från den mordiska folkhopen på tempelgården. Han hade varit med honom inför Stora rådet. Han var med honom i fängelset. Han uppenbarade sig för sin trogne apostel, som svar på dennes ivriga böner om vägledning. “Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: ‘Var vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom.’”LFT 385.4

Paulus hade länge sett fram emot att få besöka Rom. Han kände en stark önskan om att få vittna för Kristus i denna stad. Nu hade han en känsla av att hans syften hade blivit gäckade genom judarnas fientlighet. Men inte ens nu anade han, att det skulle bli som fånge som han fick resa dit.LFT 386.1