När jag får läglig tid. . .

Men i stället för att låta denna överbevisning komma honom att omvända sig, försökte han avvända de ovälkomna tankarna. Paulus’ samtal med landshövdingen förkortades. “Gå din väg för denna gång”, sade denne, när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig.”LFT 398.1

Vilken kontrast mellan Felix’ beteende och fängelseföreståndarens i Filippi. Guds sändebud fördes i kedjor till fängelseföreståndaren, liksom Paulus nu fördes till Felix. De bevis de gav för att de uppehölls av gudomlig kraft, deras glädje under lidande och vanära, deras frimodighet under jordbävningen och deras kristliga, förlåtande anda överbevisade fängelseföreståndaren, så att han uppriktigt bekände sina synder och fick förlåtelse. Också Felix greps av fruktan, men han omvände sig inte. Fängelseföreståndaren tog med glädje emot Guds Ande i sitt sinne och i sitt hem. Felix bad Guds budbärare att gå sin väg. Den ene valde att bli en Kristi efterföljare och arvinge till himmelen. Den andre valde att ställa sig bland dem som blev kvar i sin gudsfientlighet.LFT 398.2

Under två åt satt Paulus som fånge i Cesarea utan att något ytterligare förhör hölls med honom. Under den här tiden besökte Felix honom flera gånger och lyssnade uppmärksamt till vad han hade att säga. Men den verkliga orsaken till hans förmenta vänskap var lystnad efter pengar. Han antydde att Paulus kunde få sin frihet genom att betala honom en stor summa. Aposteln var emellertid alltför rättrådig för att söka få frihet genom mutor. Han var inte skyldig till något brott. Nu ville han inte förnedra sig till att handla oriktigt för att vinna sin frihet. Dessutom var han alltför fattig för att kunna betala en sådan lösensumma, även om han skulle ha känt sig manad till det. Han ville inte heller vädja till sina trossyskons sympati och frikostighet för något sådant. Han visste också att hans öde låg i Guds händer. Han ville inte lägga något hinder i vägen för Gud att utföra det som Gud betraktade som bäst.LFT 398.3

Felix kallades slutligen till Rom på grund av stora oförrätter som hade utövats mot judarna. Innan han lämnade Cesarea ville han “göra judarna sig bevågna” genom att hålla Paulus kvar i fängelse. Men Felix lyckades inte återvinna judarnas förtroende. Han råkade i onåd och avsattes från sitt ämbete. Porcius Festus utsågs att efterträda honom, med huvudkvarter i Cesarea.LFT 399.1

En ljusstråle från himmelen tilläts att lysa in i Felix’ sinne, då Paulus talade med honom om rättfärdighet, återhållsamhet och den dom som skulle komma. Detta var det tillfälle som himmelen gav honom att kunna inse och överge sina synder. Men han sade till Guds sändebud: “Gå din väg får denna gång; när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig.” Han hade ringaktat sitt sista erbjudande om barmhärtighet. Aldrig någonsin skulle han åter få en kallelse från Gud.LFT 399.2