Räddningen

Det hade nu blivit fullt dagsljus. Ändå kunde de inte se någonting som kunde hjälpa dem att bestämma var de befann sig. Men de “blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna. De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.LFT 416.1

Paulus och de andra fångarna hotades nu av ett annat öde, som var ännu värre än att lida skeppsbrott. Soldaterna såg att de omöjligen skulle kunna bevaka fångarna under försöket att rädda sig själva. Var och en skulle ju ha fullt upp att göra med att klara sig själv. Men om någon av fångarna skulle komma att saknas, skulle den som hade ansvaret för honom få sona med sitt liv. Soldaterna föreslog därför att alla fångarna skulle dödas. Den romerska lagen godkände en så grym åtgärd. Planen skulle omedelbart ha genomförts, om det inte hade varit för honom som alla ombord stod i så stor tacksamhetsskuld till. Befälhavaren Julius visste att Paulus hade varit den genom vilken alla ombord hade blivit räddade. Han var dessutom övertygad om att Gud var med honom. Han vågade därför inte göra honom någon skada. Han befallde därför också att “de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land.” När namnen sedan uppropades saknades inte en enda.LFT 416.2

De skeppsbrutna blev vänligt mottagna av de infödda på Malta. “De tände upp en eld”, skriver Lukas, “och togo oss alla med sig dit för det påkommande regnets och för köldens skull.” Paulus var bland dem som hjälpte till för att göra det bekvämt för andra. När han hade samlat ihop ett fång torra kvistar lade han dem på elden och då “kom i följd av hettan en huggorm fram därur och högg sig fast vid hans hand”. De som stod omkring honom blev mycket förskräckta. De såg på kedjorna att Paulus var fånge och de sade till varandra: “Helt visst är denne man en dråpare, som rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har blivit räddad undan havet.” Paulus skakade emellertid av sig ormen i elden och påverkades inte på något sätt av ormbettet. Folket som visste hur giftig denna orm var, väntade att få se honom falla död till marken vilket ögonblick som helst. Men “när de efter lång väntan fingo se, att intet ont vederfors honom, ändrade de mening och sade, att han var en gud”.LFT 417.1

Under de tre månader som de skeppsbrutna stannade på Malta tog Paulus och hans medarbetare varje tillfälle i akt att förkunna evangelium. Gud verkade med sällsam kraft genom dem. För Paulus’ skull blev alla i sällskapet bemötta med stor vänlighet. Man såg till att de fick allt vad de behövde. När de lämnade ön fick de också med sig allt som de behövde för resan. De mest anmärkningsvärda händelserna under deras vistelse på ön beskrivs i korthet av Lukas:LFT 417.2

I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar. Nu hände sig att Publius’ fader låg sjuk i en magsjukdom med feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade händerna på honom och gjorde honom frisk. Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare, som hade någon sjukdom till honom och blevo botade. Och de bevisade oss ära på mångahanda satt; och nar vi skulle avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.LFT 417.3