I världens huvudstad

I världens huvudstad

När seglingssäsongen började fortsatte befälhavaren och hans fångar resan till Rom. Ett alexandrinskt fartyg som bar Tvillinggudarnas bilder hade på sin resa västerut övervintrat på Malta. På detta fartyg gick de ombord. De blev något försenade på grund av motvind, men resan kunde genomföras i trygghet. Fartyget kastade ankar i Puteolis vackra hamn på italienska kusten.LFT 419.1

I denna stad fanns några troende. Dessa bad aposteln att han skulle stanna hos dem i sju dagar, vilket också den vänlige befälhavaren gick med på. Sedan de fått Paulus’ brev till församlingen i Rom, hade de troende längtat efter att få besök av aposteln. De hade inte väntat att få se honom såsom fånge. Hans lidande kom emellertid att hos dem väcka en ännu djupare känsla för honom. Avståndet från Puteoli till Rom var bara omkring 215 kilometer. Eftersom denna hamnstad stod i ständig förbindelse med huvudstaden, fick de troende i Rom veta att Paulus snart skulle komma dit och några gick för att möta och välkomna honom.LFT 419.2

Åttonde dagen efter deras landstigning gick befälhavaren och fångarna åter ombord för att fortsätta resan till Rom. Befälhavaren beviljade aposteln varje förmån som han hade befogenhet att ge honom, men han kunde inte befria honom från hans fångenskap eller lösa honom från de kedjor som band honom vid hans vaktare. Det var med tungt sinne Paulus nu fortsatte mot det besök i världens huvudstad, som han så länge hade sett fram emot. Hur annorlunda var inte förhållandena mot dem som han hade väntat. Hur skulle han, kedjad och vanärad, kunna förkunna evangelium? Hans förhoppningar att i Rom kunna vinna många människor för evangelium tycktes komma att gå om intet.LFT 419.3

Till sist anlände ressällskapet till Forum Appii, ungefär 60 kilometer från Rom. Under det att de banade sig väg genom trängseln på denna stora genomfartsled, fick den gamle gråhårige mannen, där han gick fastkedjad vid två till utseendet förhärdade brottslingar, se många hånfulla ögonkast och blev föremål för många råa, hånfulla skämt.LFT 420.1

Plötsligt hördes ett glädjerop och en man springer fram ur den förbipasserande hopen, faller fången om halsen och gråter av glädje såsom då en son välkomnar en far som varit borta under lång tid. Gång på gång upprepas detta skådespel då någon i kärleksfull väntan i den fjättrade fången känner igen den som i Korint eller Filippi eller Efesus hade förkunnat livets ord för honom.LFT 420.2

Då de varmhjärtade troende på detta sätt samlas omkring sin trosfader i evangelium, måste hela ressällskapet stanna. Soldaterna var ivriga att få fortsätta färden, men de hade inte hjärta att avbryta detta lyckliga möte. Också de hade lärt sig respektera och uppskatta sin fånge. I det tärda och av plågor fårade ansiktet kunde de troende se Kristi avbild. De försäkrade Paulus att de inte hade glömt honom eller upphört att älska honom. De försäkrade att de stod i skuld till honom för det glädjefyllda hopp som nu upplivade deras liv och gav dem frid i Gud. I sin kärleksfulla iver skulle de gärna ha burit honom på sina axlar hela vägen om de bara hade fått göra det.LFT 420.3

Det är bara få som verkligen har förstått den egentliga innebörden i Lukas’ ord, när han säger att Paulus “tackade Gud och fick nytt mod” när han fick se sina trosfränder. Mitt ibland sina gråtande och sympatiserande troende, som inte skämdes för hans bojor, tackade aposteln Gud med hög röst. Den dysterhet som hade behärskat honom försvann. Hans kristna liv och arbete hade varit uppfyllt av påfrestningar, lidanden och missräkningar. Nu kände han sig rikt belönad för allt. Med fasta steg och glatt sinne fortsatte han nu sin väg. Han ville inte klaga över det förflutna. Inte heller kände han någon fruktan för framtiden. Han visste att bojor och lidanden väntade honom. Men han visste också att han hade fått bli redskapet för att rädda människor från en fångenskap som var avsevärt mycket mer fruktansvärd. Han gladde sig nu i sina lidanden för Kristi sak.LFT 420.4